Vi formas som människor av våra erfarenheter och upplevelser. Inte sällan är det de svåra, tuffa händelserna som gör att vi växer mest. Vi utmanas i vårt tänkande och i våra känslor och vi måste välja hur vi ska hantera det. Eller, i vissa fall, inte hantera det utan trycka undan det och ignorera det.
Men det är som att försöka dränka en badboll. Den kommer bara upp till ytan igen. Ju fortare vi tar itu med det, ju bättre kommer vi att må. Ju djupare sår i själen, ju mer arbete behövs för att komma vidare. Annars fastnar man i självömkan eller bitterhet över livet i allmänhet och tycker allt är orättvist.
Men vem skulle i så fall utdöma straff och belöningar? Vad är rättvist i det stora hela? Ja, det kan tyckas orättvist att den man älskar dör mitt i livet, eller kanske som ung. Men att barn svälter ihjäl varje dag runt om i världen är också orättvist.
Tanken om rättvist och orättvist bygger på en tanke med omedelbart straff eller belöningar av våra gärningar. Men livet i sig är inte rättvist på det sättet. Världen är inte enbart en god eller ond plats, det finns alla nyanser. Människan består också av många olika nyanser i vårt agerande.
Min erfarenhet är att de människor som tvingats gå igenom stora svårigheter och bearbetat dem ofta blir de mest medkännande och omtänksamma människorna. De vet av egen erfarenhet att livet inte är enkelt och kan se på sin medmänniska med empati och utan fördomar.
Det är ju slutligen en fråga om hur man vill leva sitt liv. Vill jag utvecklas till en bättre människa eller vill jag sitta fast och skylla allt elände på livets orättvisor? Alla får sin del av svårigheter under livets gång och det är väl ingen som tycker att man förtjänar det. Men dåliga saker händer bra människor.
Allt eftersom åren går ändras min inställning till vad som är viktigt. Jag fäster mej inte vid saker, ävenom det är trevligt att ha det fint omkring sig. Men det betyder inte så mycket, bara vardagen fungerar. Det som är viktigt är relationer. Människor. Känslor. Mitt eget välbefinnande. Den enda som kan ta ansvar för mig är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar