Jag ringer min mamma varje dag. Det började för några år sedan när pappa fick en massiv hjärtinfarkt och fick göra en akut hjärtoperation i Jönköping. Allt gick bra men självklart var det oroligt för oss alla i familjen och det kändes bra både för mej och för mamma att vi hade daglig kontakt.
Detta har fortsatt och hon uppskattar våra dagliga små samtal. Det är oftast inga långa samtal, bara några minuter där jag får pejl på läget där hemma. Somliga kan tycka att det skulle vara jobbigt att behöva ringa varje dag, men det finns något i detta som ger mej något också.
Det är inte bara för att vara en snäll flicka, inte bara för att jag inte ska behöva oroa mig eller för att göra mamma trygg. Det första hon frågar mej är alltid hur min dag har varit.
Det kan låta banalt, men när man förlorat sin partner är just de där enkla vardagliga som man saknar mest. Man kommer hem till ett tomt hus och ingen som frågar hur min dag har varit. Ingen som berättar hur deras dag varit.
Jag pratar med mina barn ett par gånger i veckan och dess emellan har vi kontakt via messenger. Jag vet att de alltid finns där om jag vill prata. Men att ringa dem varje dag och berätta hur min dag har varit tycker jag inte är sunt. De har fullt upp med sina liv och ska inte behöva oroa sig för mej, jag har det bra.
Mitt jobb som mamma är ju att skapa starka självständiga individer och jag tycker inte att mitt liv bara ska kretsa kring dem. De har sitt och jag har mitt. Men en gammal förälder har nästan inga vänner kvar i livet, de är äldst i släkten och blir helt naturligt ganska ensamma.
Eftersom jag inte heller har någon som jag delar livet med så kan vi stötta varann, jag och mamma, genom en så enkel sak som att ha daglig kontakt och bara kolla läget lite snabbt. Vi går igenom olika säsonger i livet och när man har fullt upp med familjelivet när barnen växer upp, är det inte så mycket tid kvar.
Man har heller inget behov av att prata av sig av det vardagliga för man har sin egen familj. Men nu är läget ett annat och vi har ett ömsesidigt utbyte av våra samtal, jag och mamma. Det är ingen uppoffring, jag gör det lika mycket för min egen skull som för hennes.
Pappa har problem med minnet, så blir det när man är född på 20-talet, hårddisken är full så att säga så ingen ny information tas in. Han är helt beroende av att mamma håller koll på dagar och stunder och måltider och mediciner. Han är inte heller så väldigt givande som samtalspartner nu för tiden.
Så vi har varann, jag och mamma. Ett litet kort telefonsamtal varje dag som gör stor skillnad för oss båda. Ingen stor sak men ändå en stor sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar