Att bli gammal

 Jag är mentalt stark och har alltid varit, men i takt med åldern känner jag att jag orkar påfrestningar mindre och jag behöver lyssna på vad mitt inre säger. När det är stressigt i livet måste jag se till att jag får tid för vila och återhämtning. Även jag som lever ensam behöver egentid. 

Det är lätt att hitta saker att göra, hålla mig sysselsatt, ja i vissa fall överbokar jag mig för att jag vill hinna med så mycket som möjligt och inte låta något tillfälle gå till spillo. Men nu känner jag att jag börjar bli trött, jag måste rensa i min kalender och inte lägga till mer aktiviteter.

Mina föräldrar är gamla och när sjukdom slår till blir de ännu mer sårbara. Det är oroligt, det är bekymmersamt och jag besöker dem betydligt oftare nu. Det tär, speciellt som de har sin stolthet och inte vill ta hjälp av kommunen. Men det finns en gräns för hur mycket vi anhöriga kan sköta åt dem.

Det finns ju hjälp att få med hemtjänst, städning, tvätt och annat. Men att få dem acceptera att de inte orkar längre och att ta emot hjälp sitter långt inne. Kanske borde vi barn sätta ner foten och säga att nu gör vi inte mer hushållsarbete, nu måste de ta in hemtjänst, men det är ju så svårt att låta bli när man ser behoven.

Och de är ju våra föräldrar och vi vill ju att de ska ha det bra. Men kanske inte på bekostnad av att vi kroknar. Så svår balansgång det där. Men jag hade ju hellre spenderat min dag med dom med att bara umgås och ta dem på promenad, kanske göra en utflykt. Men nu går all tid till att städa och plocka iordning. 

Man vill ju att de ska ha det bra, bli väl omhändertagna och få en fin tid även i ålderdomen. De har ju alltid sett till att vi har det bra och man känner stor tacksamhet för det. Hur ska man då kunna låta saker vara, när man ser allt som behöver göras? Men man blir trött av allt.

Vi fortsätter att lobba för att de ska acceptera att ta emot hjälp av de instanser som faktiskt finns, men de vill ju inte ens besöka läkare när de faktiskt skulle behöva. Det är frustrerande och bidrar ännu mer till vår stress som anhöriga. Vi kan ju inte vara där varje dag och allt kan vi ju inte lösa.

Jag pratade med min dotter om detta och hon sa med ett skratt att när jag blir gammal så kommer hon sätta mej på ett hem. Bra, säger jag! Med den erfarenhet jag har nu med mina gamla föräldrar så hoppas jag verkligen att jag har vett nog att ta hjälp av kommunen, som faktiskt har ett fungerande system för äldrevård.

Nä, det kanske inte är perfekt, det kanske inte är precis som jag själv vill ha det eller skulle ha gjort om jag hade kunnat göra det själv, men jag kommer kunna bli omhändertagen utan att behöva belasta mina barn. Jag vill ju hellre ha tid att umgås med dem och inte ha dem till att sköta det vardagliga åt mej.

Kanske är det också en generationsfråga. Mina föräldrars generation har en konstig bild av att ta hjälp av kommunen. De refererar till fattigstugan man ser hos Emil i Lönneberga. De tycker det är pinsamt att någon främling ska komma och städa. Vår generation är mer bekväm med att betala för hushållsnära tjänster, det är inget konstigt med det.

Nu ska jag i alla fall boka in en tid med kommunen och så får de presentera vilken hjälp de kan erbjuda så får vi väl börja så smått och hoppas att de inser hur skönt det blir med hjälpen och man kan utöka det allt eftersom. Men vi måste se till att de kommer igång i alla fall! För allas vår skull.

I vårsolens glans

 I år lyckades det fina vårvädret tajma med påskhelgen. Det har varit helt underbart med sol och värme även om nätterna fortfarande är kalla, men nu ska det vara slut på frostnätterna i alla fall den närmaste veckan. Så nu har jag börjat med vårsådden i mina krukor.

Jag gjorde ett försök i år för första gången att förså inomhus, men det blev inte alls bra. Sådde 4 sorters basilika, pak choi och acleja. De grodde visserligen men sen växte de dåligt och de flesta tynade bort och dog efter hand. Så nu har jag sått ute i krukor, som jag brukar göra. Mer basilika, dill och persilja. De få stackare som överlevt har fått flytta ut i  krukor, som jag sedan täckt med fiberduk.

Förra året köpte jag en plantstege med tre hyllplan i svartlaserat trä och i år har jag köpt en bänk i samma stil. På bänken kan jag ha fyra krukor med tomater, har jag tänkt, busktomater som får utrymme att hänga och bre ut sig.

Bakom det svartlaserade planket som avgränsar en bit av baksidan har jag två halvpallar som jag också laserat med svart lasyr, så nu går allt i  samma stil. Trädgårdsmöblerna svartlaserade jag förra våren. Bit för bit blir även baksidan mer hemtrevlig, för att mjuka upp de tråkiga grå betongplattorna som ligger på hela uteplatsen.

Framsidan fixade jag första året jag bodde här, med pallkragar som jag har olika planteringar i. En med jordgubbar, en med blommor - främst lavendel, en med kryddväxter och en med rabarber och smultron. I vinkel utmed huset är en rabatt där jag har vårlökar och diverse blomplantor. Mellan pallkragarna har jag strött ut täckbark.

Trots den lilla ytan jag har utanför mitt lilla radhus, får jag plats med allt jag behöver och vill ha. Dessutom blir det lättskött med pallkragar och krukor. Inte heller har jag något gräs att klippa - det är väldigt skönt! När man lever ensam är det en fördel att göra sina yttre omständigheter så lättskött som möjligt. 

Genom att göra det praktiska lättskött kan jag frigöra tid till att göra annat. Åka på resor, kortare eller längre, umgås med kompisar, engagera mig i en förening, ta hand om mina föräldrar och besöka min dotter, min syster och andra vänner. Helt enkelt ha ett så bra liv som möjligt som inte har så mycket krav på skötsel och underhåll.

Det är bara att bestämma sig att göra sådant som är roligt och trevligt och sedan sträva åt det hållet. Självklart måste man göra saker som är viktiga men kanske inte alltid så roliga, men när man kan välja så välj glädjen. Vad är viktigt för dig? Vad gör dej glad, tillfredsställd, nöjd? Ställ dig den frågan och styr ditt liv efter den kompassen.

Leva livet jag har nu

 När man har varit sjuk och inte vetat vad som är fel, bara att smärtan var nästan outhärdlig, funderar man en del över livet. Nu mår jag bra och allt är i stort sett som vanligt igen, jag är bara lite trött fortfarande. Men det är säkert helt normalt.

Jag var inte rädd för att dö, den rädslan försvann när mannen min dog. För livet blir så levande när döden kommer nära. Men smärtan hade jag svårt att hantera. Jag har fått en ny förståelse hur mannen min hade det och jag är full av beundran hur han bar sin smärta med stort mod och uthållighet. 

När man förlorat den man älskar går man igenom olika faser i sorgen och upplever en hel rad känslor man inte haft. En del i detta var att jag inte tyckte att det var roligt längre att leva. Det kändes bara som en lång transportsträcka till slutet. Vad var det för mening med att leva vidare?

Men så kommer man till sans och minns att det finns mycket att leva för och mycket mer att uppleva. Men att hitta livsglädjen har tagit sin tid, jag fastnade i känslan av att befinna mej i ett väntrum. Väntade på att sorgen skulle lätta, att saknaden skulle klinga av, att glädjen skulle komma tillbaka.

Nu vet jag att sorgen och saknaden aldrig kommer att försvinna, men man lär sig leva med det och det blir lättare att hantera med tiden. Även detta blir man van vid. Glädjen kommer inte av sig själv, jag måste leta efter den. Göra saker som gör mej glad. Ge mig själv tillåtelse att vara lycklig igen.

Det gäller att återerövra livet. Att våga ge sig ut på äventyr, att våga göra nya saker. I början var det svårt att göra allt själv, så jag undvek mycket. Nu är jag mycket mer bekväm med det och har inga problem med att göra saker ensam. Det finns fördelar med det också.

Jag är kontaktperson åt två personer med funktionsvariationer. Tack vare dem kom jag ut på saker som jag förmodligen inte hade gjort ensam. Konserter, utställningar, shopping, caféer och restauranger. Med tiden har det hjälpt mig att kunna göra sådant även på egen hand. Jag är trygg i mig själv och trivs med mej själv. Livet är riktigt fint!

Ont, det gör ont

 Ävn om det fortfarande är lite kyligt så värmer solen så skönt nu när den kommer fram. Idag har jag varit ute nästan hela dagen och nu sträcker det i huden i ansiktet. Inte van vid att sola än, men förhoppningsvis blir det många härliga soliga dagar framöver.

Jag har haft en riktig skräckupplevelse den här veckan. I torsdags förmiddag fick jag plötsligt ont i magen, som kramp, och det blev värre och värre. Till slut låg jag bara och kved, oförmögen att ens ta ett djupt andetag. Min kollega ringde ambulansen och då min smärta var i taket och mitt blodtryck likaså, tog de med mig till akuten.

Där väntade en hjärtspecialist, en kirurg och en röntgenläkare på mej och genast började undersökningarna. Eftersom de inte hade någon aning om vad som var fel, fick de söka brett. Efter ultraljud av hjärtat och kroppspulsådern blev det magnetröntgen och kontraströntgen. Jag fick smärtstillande och efter en liten stund klingade smärtan av. 

Många blodprover togs och sen var det väntan på alla provsvar och analyser av röntgen. De kunde inte hitta något fel, alla värden var bra, så man gissar att det var en gallsten som passerade, när man beaktade alla symptom och summerade allt.

Det var det mest smärtsamma jag någonsin upplevt. Att föda barn var en barnlek i jämförelse. Sen är det ju också så att när man ska föda barn vet man vad smärtan beror på, jag hade ingen aning om vad som hände mej, bara känslan av att något exploderat inombords.

Dessutom är jag inte van att ha ont. Jag har aldrig ont någonstans och är väldigt sällan sjuk så jag är verkligen inte härdad. Har aldrig brutit något, aldrig opererats, aldrig legat på sjukhus. Så detta var en helt galen och känslomässigt jobbig upplevelse. 

Men jag är oerhört imponerad av sjukvården. Så engagerade, så kompetenta, medkännande och omtänksamma. Jag kände mej totalt trygg och väl omhändertagen. Framåt kvällen när det smärtstilande slutat verka men smärtan inte återkommit, fick jag frågan om jag ville stanna över natten eller åka hem. Jag valde att åka hem, men med strikta order att genast ringa om jag skulle må sämre igen.

Jag beställde lite mat på ICA online, tacksam för den service man kan få där. Sen fick jag göra några telefonsamtal, till mamma, till mina barn och till syrran. Sen orkade jag inte mer. Min dotter var beredd att komma hit men jag kände att efter en intensiv dag ville jag helst vara själv.

Under fredagen låg jag mest stilla och vilad, förutom att åka och hämta min matkasse. Helt slut av upplevelsen, både fysiskt och psykiskt. Magen var öm som om jag gjort ett träningspass utan dess like. På lördagen kände jag lite energi återvända och jag mådde bättre och bättre. 

Nu är det söndag kväll och jag är nästan helt återställd. Fortfarande lite öm i magen men det är inget mot hur det har varit. Tacksam att inte mitt inre exploderade fullständigt, tacksam för livet, tacksam för vårsolen, tacksam för sjukvården, tacksam för mina fina kollegor som tog hand om mej. Tack!