Jag är mentalt stark och har alltid varit, men i takt med åldern känner jag att jag orkar påfrestningar mindre och jag behöver lyssna på vad mitt inre säger. När det är stressigt i livet måste jag se till att jag får tid för vila och återhämtning. Även jag som lever ensam behöver egentid.
Det är lätt att hitta saker att göra, hålla mig sysselsatt, ja i vissa fall överbokar jag mig för att jag vill hinna med så mycket som möjligt och inte låta något tillfälle gå till spillo. Men nu känner jag att jag börjar bli trött, jag måste rensa i min kalender och inte lägga till mer aktiviteter.
Mina föräldrar är gamla och när sjukdom slår till blir de ännu mer sårbara. Det är oroligt, det är bekymmersamt och jag besöker dem betydligt oftare nu. Det tär, speciellt som de har sin stolthet och inte vill ta hjälp av kommunen. Men det finns en gräns för hur mycket vi anhöriga kan sköta åt dem.
Det finns ju hjälp att få med hemtjänst, städning, tvätt och annat. Men att få dem acceptera att de inte orkar längre och att ta emot hjälp sitter långt inne. Kanske borde vi barn sätta ner foten och säga att nu gör vi inte mer hushållsarbete, nu måste de ta in hemtjänst, men det är ju så svårt att låta bli när man ser behoven.
Och de är ju våra föräldrar och vi vill ju att de ska ha det bra. Men kanske inte på bekostnad av att vi kroknar. Så svår balansgång det där. Men jag hade ju hellre spenderat min dag med dom med att bara umgås och ta dem på promenad, kanske göra en utflykt. Men nu går all tid till att städa och plocka iordning.
Man vill ju att de ska ha det bra, bli väl omhändertagna och få en fin tid även i ålderdomen. De har ju alltid sett till att vi har det bra och man känner stor tacksamhet för det. Hur ska man då kunna låta saker vara, när man ser allt som behöver göras? Men man blir trött av allt.
Vi fortsätter att lobba för att de ska acceptera att ta emot hjälp av de instanser som faktiskt finns, men de vill ju inte ens besöka läkare när de faktiskt skulle behöva. Det är frustrerande och bidrar ännu mer till vår stress som anhöriga. Vi kan ju inte vara där varje dag och allt kan vi ju inte lösa.
Jag pratade med min dotter om detta och hon sa med ett skratt att när jag blir gammal så kommer hon sätta mej på ett hem. Bra, säger jag! Med den erfarenhet jag har nu med mina gamla föräldrar så hoppas jag verkligen att jag har vett nog att ta hjälp av kommunen, som faktiskt har ett fungerande system för äldrevård.
Nä, det kanske inte är perfekt, det kanske inte är precis som jag själv vill ha det eller skulle ha gjort om jag hade kunnat göra det själv, men jag kommer kunna bli omhändertagen utan att behöva belasta mina barn. Jag vill ju hellre ha tid att umgås med dem och inte ha dem till att sköta det vardagliga åt mej.
Kanske är det också en generationsfråga. Mina föräldrars generation har en konstig bild av att ta hjälp av kommunen. De refererar till fattigstugan man ser hos Emil i Lönneberga. De tycker det är pinsamt att någon främling ska komma och städa. Vår generation är mer bekväm med att betala för hushållsnära tjänster, det är inget konstigt med det.
Nu ska jag i alla fall boka in en tid med kommunen och så får de presentera vilken hjälp de kan erbjuda så får vi väl börja så smått och hoppas att de inser hur skönt det blir med hjälpen och man kan utöka det allt eftersom. Men vi måste se till att de kommer igång i alla fall! För allas vår skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar