Vilken midsommar!

Vilket midsommarväder vi har haft! Strålande sol och riktig värme! På midsommarafton jobbade jag heldag och när jag kom hem på eftermiddagen la jag mej ute i solsolen och bara njöt och slumrade till en stund också. Så gott!

På lördagen vaknade jag tidigt och gjorde i ordning lite mat och dryck och fyllde alla mina vattendunkar, 75 liter allt som allt, och körde ner till mitt torp. Värmen blir så behaglig ute i skogen med ljumma vindar från sjön. Hade tänkt kakla en vägg men beslöt mej för att stanna utomhus denna ljuvliga dag.

Målade fönstret och knutbrädorna på framsidan och avslutade dagens sysslor med att olja in trädäcket som löper över hela framsidan. Tog många och långa pauser i solen med kaffe och vatten. Jag var så nöjd med dagen när jag åkte hemåt, stannade till hos föräldrarna och åt kvällsmat med dem innan jag åkte hem. Sällan har det varit så gott att duscha som när jag kom hem!

Idag söndag har jag ätit lunch med en kvinna som jag är kontaktperson för, sen blev det kaffe på min uteplats, hon i skuggan och jag i solen. När hon åkt hem satte jag mig igen i solen och bara vilade och läste. En skön dag med solsken och vila.

Det går åt en del vatten till mina plantor dessa dagar. Jag har 18 krukor, fem blomlådor, fyra odlingskragar och två rabatter. Mycket plantor är det, och jag är så glad för dem alla. Både blommor, örter, tomater och en zuccini. Det kommer förhoppningsvis bli mycket att skörda snart.

Örter torkar jag eller fryser in, tomaterna äter jag helst direkt men blir det för många mogna på en gång gör jag egen tomatsås. I en pallkrage har jag fullt med jordgubbar och i en annan har jag smultron och rabarber. För att hålla fåglarna borta har jag satt upp vindsnurror man köper till barn. Testade detta förra året och det funkade faktiskt!

På framsidan har jag monterat en trädgårdsslang på en hållare och på kranen i badrummet har jag en speciell koppling där jag kan montera på slangen. Badrumsfönstret blir luckan där jag tar in slangen. Det blir så mycket smidigare att vattna då, istället för att kånka på vattenkannan. Man får klura ut lösningar som gör livet enklare.

Nu har jag några veckors jobb kvar innan jag går på semester i mitten på juli. Det ska bli skönt, för jag har varit lite trött denna vår. Men man ställer in sitt tänk på när semstern börjar och man orkar bara precis fram dit. Vädret vet man inget om då, så jag njuter så mycket jag kan här och nu. Precis som livet i allmänhet. 

Blodsband

 Denna veckan har min syster varit nere i Småland med ännu ett flyttlass från norrland. Nu närmar det sig den stora flyttdagen när stora delar av deras resterande bohag flyttas. Så från semestern kommer vi kunna träffas betydligt oftare. Det betyder väldigt mycket för mig.

Jag ser fram emot många mysiga hemmakvällar, utflykter runt Småland, resor till västkusten, östkusten och Danmark. Självklart blir det också en hel del fix och renovering för att göra deras nya hus till deras hem. Men redan nu känns huset väldigt hemtrevligt och rofyllt.

Vi tillbringade lördagskvällen tillsammans och på söndagen fortsatte trevligheterna hemma hos vår mor och far, tillsammans med vår kära faster som kom på besök från Tyskland. Det var ett fint återseende, vi har inte setts på många år. Men blod är alltid tjockare än vatten.

Man har så många gemensamma kopplingar med släkten och det är fantastiskt vilka likheter man kan upptäcka trots att vi inte umgås regelbundet. Men så mycket verkar ligga i generna och finns i oss utan att vi behöver kultivera det.

Käraste återseende var självklart mellan syskonen, min pappa och min faster - hans lillsyster. När man kommer upp i den aktningsvärda åldern 92 som min pappa är, är morgondagen inte självklar. Min farmor blev 91 och flera i släkten har blivit mellan 90 och 100 år, så härdiga gener alltså! 

En tragisk händelse var min kusins död 2015, min fasters dotter. Hon förlorade sina njurar i unga år och trots flera transplantationer lyckades det aldrig och till slut gav hennes kropp upp. Att leva via dialys sliter oerhört. Vi hade tät kontakt via facebook, hon och jag, men besöken blev sällan eftersom hon helt enkelt inte riktigt orkade.

Vi var nästan jämngamla så det var oerhört tragiskt. Jag saknar våra konversationer och hon skrev ofta ”en stor kram till dej”, en hälsning som jag för alltid bär med mej i hjärtat. Jag är glad att vi fick träffas en sista gång i Värmland, där min pappas släkt kommer ifrån, och hon fick träffa mina barn. 

Den äldre delen av släkten blir av naturliga skäl allt färre, och nya tillskott har man inte samma kontakt med. Men man kan se drag av tidigare generationer i de unga. Samma hår, näsa, ögon, kinder, kroppsspråk. Det är fashinerande. Som om en del av oss lever vidare i kommande generationer.

Har man livsfilosofin att allt liv är energi, vet man också att energi kan inte förstöras, den kan bara omvandlas. Så alla själar är odödliga och lever vidare på annat sätt, på annan plats. Det är väl det vi enkelt kallar himlen. Kroppen är bara en fysisk bostad som vi behöver ha för vårt jordeliv. Sen är vi fria!

Alla dessa dagar

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet (citat Stig Johansson). Jag har fyllt år i veckan och jag har firat tre gånger den gångna helgen. Det har varit härligt och roligt och trevligt och mysigt. Det lär mig att leva här och nu och ibland blir just livet det som ska firas.

Men nu är jag nöjd och trött så min blogg får vara denna veckan. Vi ses nästa vecka.

Döden och livet

 Idag är det fem år sedan min älskade Johnny levde sin sista dag. Årsdagar som denna drar igång en massa minnen. Den sista tiden han var i livet var smärtsam på många sätt. Han hade ont och vi visste båda att han inte skulle överleva sin sjukdom.

Att stå bredvid och se den jag älskar lida är det svåraste jag upplevt. En maktlöshet och frustration, en känsla av livets orättvisa och en sorg över slutet som närmar sig, sorgen sägs ha fyra faser, chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

De flesta som går igenom sorg går också igenom dessa faser. Inte nödvändigtvis i denna ordning och varje fas tar olika lång tid beroende på dej som individ. De olika faserna kan också komma tillbaka om du inte helt är klar med processen.

Eftersom han var sjuk så länge och redan i november 2016 fick vi beskedet att han inte skulle leva mer än max något år. Det blev sju månader. Man hinner processa en hel del sorg under den tiden. Chocken och reaktionen kommer redan före döden. Men bearbetningen tog tid efteråt och nyorienteringen pågår fortfarande.

En del av sorgen kommer alltid att finnas någonstans i mitt inre och saknaden går inte över. Men man lär sig leva med det och nu tycker jag ändå att livet är fint. Jag mår bra och känner mig stabil och förnöjsam. Tacksam över det liv jag har, för mina barn, mitt hem och mina vänner. Tacksam för ännu en vår, ännu en sommar i antågande.

Livet blir mer levande när man vandrat nära döden. Alla sinnen skärps och färgerna är klarare, dofterna starkare, ljuden tydligare och jag vill hela tiden känna på saker för att uppleva strukturerna. Samtidigt lär man sig att sortera vad som är viktigt och verkligen betyder något.

Jag har också fått ett större behov av egentid, hur konstigt det än låter från någon som lever ensam. Men ju längre tiden går, desto mer uppskattar jag ensamheten och kan ofta välja bort sällskap för att göra saker själv. 

Jag är restrektiv med att gå på fester och annat med större grupper, jag uppskattar mer ett möte med en vän på tu man hand så att man kan prata om livets väsentligheter. Jag är dålig på småprat och mingel. Det intresserar mej inte.

Dessutom är jag så pass gammal nu att jag tycker mej ha rätt att välja hur jag vill leva mitt liv och bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker. Jag är trygg med mina val och vet att det är bara jag som kan kontollera hur mitt liv ter sig framöver. Det är jag som bestämmer över mina val. Visst kan saker hända och drabba oss alla, men det jag kan välja vill jag välja så att jag följer mitt hjärta.