Blodsband

 Denna veckan har min syster varit nere i Småland med ännu ett flyttlass från norrland. Nu närmar det sig den stora flyttdagen när stora delar av deras resterande bohag flyttas. Så från semestern kommer vi kunna träffas betydligt oftare. Det betyder väldigt mycket för mig.

Jag ser fram emot många mysiga hemmakvällar, utflykter runt Småland, resor till västkusten, östkusten och Danmark. Självklart blir det också en hel del fix och renovering för att göra deras nya hus till deras hem. Men redan nu känns huset väldigt hemtrevligt och rofyllt.

Vi tillbringade lördagskvällen tillsammans och på söndagen fortsatte trevligheterna hemma hos vår mor och far, tillsammans med vår kära faster som kom på besök från Tyskland. Det var ett fint återseende, vi har inte setts på många år. Men blod är alltid tjockare än vatten.

Man har så många gemensamma kopplingar med släkten och det är fantastiskt vilka likheter man kan upptäcka trots att vi inte umgås regelbundet. Men så mycket verkar ligga i generna och finns i oss utan att vi behöver kultivera det.

Käraste återseende var självklart mellan syskonen, min pappa och min faster - hans lillsyster. När man kommer upp i den aktningsvärda åldern 92 som min pappa är, är morgondagen inte självklar. Min farmor blev 91 och flera i släkten har blivit mellan 90 och 100 år, så härdiga gener alltså! 

En tragisk händelse var min kusins död 2015, min fasters dotter. Hon förlorade sina njurar i unga år och trots flera transplantationer lyckades det aldrig och till slut gav hennes kropp upp. Att leva via dialys sliter oerhört. Vi hade tät kontakt via facebook, hon och jag, men besöken blev sällan eftersom hon helt enkelt inte riktigt orkade.

Vi var nästan jämngamla så det var oerhört tragiskt. Jag saknar våra konversationer och hon skrev ofta ”en stor kram till dej”, en hälsning som jag för alltid bär med mej i hjärtat. Jag är glad att vi fick träffas en sista gång i Värmland, där min pappas släkt kommer ifrån, och hon fick träffa mina barn. 

Den äldre delen av släkten blir av naturliga skäl allt färre, och nya tillskott har man inte samma kontakt med. Men man kan se drag av tidigare generationer i de unga. Samma hår, näsa, ögon, kinder, kroppsspråk. Det är fashinerande. Som om en del av oss lever vidare i kommande generationer.

Har man livsfilosofin att allt liv är energi, vet man också att energi kan inte förstöras, den kan bara omvandlas. Så alla själar är odödliga och lever vidare på annat sätt, på annan plats. Det är väl det vi enkelt kallar himlen. Kroppen är bara en fysisk bostad som vi behöver ha för vårt jordeliv. Sen är vi fria!