Döden och livet

 Idag är det fem år sedan min älskade Johnny levde sin sista dag. Årsdagar som denna drar igång en massa minnen. Den sista tiden han var i livet var smärtsam på många sätt. Han hade ont och vi visste båda att han inte skulle överleva sin sjukdom.

Att stå bredvid och se den jag älskar lida är det svåraste jag upplevt. En maktlöshet och frustration, en känsla av livets orättvisa och en sorg över slutet som närmar sig, sorgen sägs ha fyra faser, chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

De flesta som går igenom sorg går också igenom dessa faser. Inte nödvändigtvis i denna ordning och varje fas tar olika lång tid beroende på dej som individ. De olika faserna kan också komma tillbaka om du inte helt är klar med processen.

Eftersom han var sjuk så länge och redan i november 2016 fick vi beskedet att han inte skulle leva mer än max något år. Det blev sju månader. Man hinner processa en hel del sorg under den tiden. Chocken och reaktionen kommer redan före döden. Men bearbetningen tog tid efteråt och nyorienteringen pågår fortfarande.

En del av sorgen kommer alltid att finnas någonstans i mitt inre och saknaden går inte över. Men man lär sig leva med det och nu tycker jag ändå att livet är fint. Jag mår bra och känner mig stabil och förnöjsam. Tacksam över det liv jag har, för mina barn, mitt hem och mina vänner. Tacksam för ännu en vår, ännu en sommar i antågande.

Livet blir mer levande när man vandrat nära döden. Alla sinnen skärps och färgerna är klarare, dofterna starkare, ljuden tydligare och jag vill hela tiden känna på saker för att uppleva strukturerna. Samtidigt lär man sig att sortera vad som är viktigt och verkligen betyder något.

Jag har också fått ett större behov av egentid, hur konstigt det än låter från någon som lever ensam. Men ju längre tiden går, desto mer uppskattar jag ensamheten och kan ofta välja bort sällskap för att göra saker själv. 

Jag är restrektiv med att gå på fester och annat med större grupper, jag uppskattar mer ett möte med en vän på tu man hand så att man kan prata om livets väsentligheter. Jag är dålig på småprat och mingel. Det intresserar mej inte.

Dessutom är jag så pass gammal nu att jag tycker mej ha rätt att välja hur jag vill leva mitt liv och bryr mig inte särskilt mycket om vad andra tycker. Jag är trygg med mina val och vet att det är bara jag som kan kontollera hur mitt liv ter sig framöver. Det är jag som bestämmer över mina val. Visst kan saker hända och drabba oss alla, men det jag kan välja vill jag välja så att jag följer mitt hjärta.