Inte klaga, inte förklara

 I veckan har drottningen i Storbrittanien avlidit, 96 år gammal. En aktningsvärd ålder och en beundransvärd livsgärning. I 70 år var hon regent, inte bara för sitt eget land men även de före detta kolonier som räknar sig till det brittiska samväldet.

Diskussionen är nu vad som händer med detta samvälde när den gemensamma nämnaren drottningen inte längre finns. Jag tänker att de borde slå sig samman som ett alternativ till EU, nu när Storbrittanien lämnat detta. Brexit har ju varit en snackis.

Det brittiska väldet bestod förutom av Storbritannien av Irland, Kanada, Australien, Nya Zeeland, öarna i Söderhavet, Indien, Pakistan, Burma, Sydafrika, de afrikanska staterna i södra och östra Afrika, Nigeria och Ghana i västra Afrika.

Dessa länder har ju ingen plats i EU så varför inte göra en BU - Brittish union? Kanske kan det underlätta samarbetet med Europa också, vad vet jag? I dagens samhälle tror jag att man behöver allierade, allt från länder ner till arbetsplatsen, kompisgänget, släktingarna.

Drottning Elisabeth lär ha sagt ”never complain, never explain” i hur man uppför sig som en monark. ”Klaga aldrig, förklara aldrig”. Jag förstår hur hon tänker och jag är benägen att hålla med och detta borde gälla för alla kändisar och offentliga personer - och medelålders tanter som jag!

Det är lätt att klaga på det mesta, och när man blir ifrågasatt eller trängd vill man alltid förklara sig. Men det sägs ju att klaga är som att gunga gungstol, du får något att göra men du kommer ingenstans.och vem är jag egentligen skyldig en förklaring?

Man vill kanske rättfärdiga sig själv och sina val, man vill förtydliga sitt handlande. Men varför känner man en skyldighet att svara och förklara, när den som frågar kanske bara är nyfiken? Jag tränar mig själv i att inte känna mej tvungen att försvara mig själv och mina val. Jag har ingen jag behöver redovisa för.

Just nu pågår valvakan i tv. Vi har har ju gått till val idag. Det pendlar hit och dit och det är jämt mellan blocken. Vi får nog inte veta ikväll hur det blir och sedan börjar det stora jobbet med att bilda regering.

I år har jag gjort något jag aldrig gjort innan. Jag har valt ett parti till riksdagen, ett annat till kommunen och ett tredje till landstinget. Det handlar både om sakfrågor och hur de faktiskt har agerat under de senaste fyra åren. Alla vallöften är ju bara luft, för ingen av dem kan verkligen lova något alls. Allt beror ju på vem som kommer regera med vem.

Så jag hade bestämt mej innan valspurten. Jag blir mest trött på allt tjafs och dessutom smutskastning av de andra. Oavsett vem som får majoritet så tror jag faktiskt inte det blir så väldigt stor skillnad för oss medborgare. Sakfrågor ska ju alltid röstas om och det är väl både styrkan och svagheten i en demokrati.

Men alternativet är ju värre. Diktatur vill väl ingen modern människa ha. Så priset för demokrati är ju att det är att allt ska röstas om och det kan vara ovisst vad som beslutas. Allt vägs i vågskålar och det kan skifta över tid vad som beslutas, oavsett vem som sitter i regeringsställning. Men nu väntar vi på valresultatet. Blir det röd-grönt eller blå-gult?