Hur gör du jul?

 Så kom julen. Jag som gillar att vara förberdd hade allting klart flera dagar innan julafton. Jag gick upp tidigt och åkte till föräldrarna i Gislaved. Där var ju lite att fixa med och lite mat till julbordet skulle lagas, men köttbullarna var redan gjorda så det var bara att värma på.

Mycket annat på julbordet är ju sådant man köper färdigt, så det blev en gedigen buffé trots att vi bara var tre personer. Men å andra sidan har vi nu rester som kommer räcka fram till nyår. Det är ju också lite av tjusningen med julmaten - att det alltid blir för mycket så att man kan ta det lugnt i köket i flera dagar. 

Så dagarna efter julafton är mer avkoppling än dagarna före. På juldagen var det ytterligare ett julfirande, denna gång tillsammans med dottern och hennes sambo. Då fick jag bli serverad mat och kaffe och bara njuta av dagen tillsammans med två av mina favoritmänniskor. I  morgon är det annandagen och jag tänker inte göra någonting ansträngande eller åka någonstans. 

Sovmorgon, långfrukost, en heldag i velourkläder, levande ljus, tv’n på i bakgrunden, kanske lite pyssel, matrester i kylen, vila och avkoppling. Bästa avslutningen på julen! Sen blir det jobb några dagar innan det blir nyårshelg. Då bär det av till syster och svåger för nyårsfirande.

Självklart saknar jag min son extra mycket vid jul. Det är ju hans favorithögtid. Men han bor på andra sidan jordklotet, så vi fick nöja oss med facetime en stund på förmiddagen. Men jag hoppas att jag någon gång kan fira jul med honom och hans fru där borta i Australien. Det ser fantastiskt ut med sommar, sol och värme.

Man ser ju att julen kan se så annorlunda ut, beroende på var man bor och hur man har det. Det kan vara kallt, det kan vara varmt, huset fullt med släktingar eller kanske bara någon enstaka. Kanske är du helt ensam. Kanske självvalt, kanske påtvingat.

Är man ensam men vill ha sällskap, finns alltid gemensamma julfiranden, oftast anordnade av kyrkorna. Man kan alltid hjälpa till son volontär om det känns bättre och man gör andra glada som inte heller har någon familj att fira jul med.

Jag har haft mina grubblerier angående julen genom åren. Efter min skilsmässa 2012 blev traditionerna annorlunda och när jag träffade Johnny så blev det en ny dimension av julen och vi hade våra egna traditioner. När jag blev ensam igen, och denna gång med vuxna barn, så fick jag fundera på hur jag ville ha min jul.

För julen är något jag vill ha för min egen del. Jag pyntar och pysslar hemma - för min egen skull. Jag lagar mat - för min egen skull. Sen får jag dela detta med mina föräldrar, och det är också mitt val. Jag väljer att ta hand om dem för att de är gamla och behöver någon som tar hand om dem.

Inte för att de kräver det av mej, men jag har alltid firat mina jular med dem så det känns ganska naturligt. Den dag de inte finns mer så blir det dags att än en gång skapa nya jultraditioner. Livet förändras, människor föds och dör, nya relationer kommer in och gamla tar slut. Men julen blir vad vi gör den till.

Julen är inte en fixerad konstant, även om datumet är det samma. Men julen blir vad vi gör den till och jag har insett att julen är min egen. Jag väljer att göra dagen till min, jag väljer vad jag gör oavsett om det är för mig själv eller för någon annan. Julen blir jul på det sätt jag gör den julig.

Djurvän och julmat

 Som ni säkert vet vid det här laget är jag en stor djurvän. Förutom mitt engagemang i föreningen Djurens Vänner så ömmar jag för alla djur, stora som små. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, allt från skalbaggar till igelkottar, maskar och grodor. 

Men jag märker att min medkänsla ökar med tiden, allt eftersom jag stöter på djur som far illa. Jag blir så illa berörd av det man läser om vår så kallade djurindustri som producerar vår mat. Det är misär och misshandel på hög nivå. Vi borde kunna och veta bättre.

Det händer att jag köper färsk hel kyckling och då kan det vara att man ser att fågeln har ett brutet ben eller vinge. Då tänker jag att jag hoppas att skadan uppkom efter de dött och inte medan de ännu var i livet.

Jag förstår inte varför man behandlar djuren illa, bara för att de ska slaktas. Främst är det väl grisar och kycklingar man hör om. Det kan väl inte vara logiskt att plåga dem mer än nödvändigt inför deras oundvikliga öde. De är ju tillräckligt stressade ändå.

Samtidigt är kanske människorna som jobbar på slakterier hårdhudade och lär sig att se på djuren som ett objekt och inte som en kännande varelse. Annars skulle de nog inte orka jobba kvar. Men allt liv förtjänar respekt och att få slippa plågas i onödan.

Men trots allt kan jag uppskatta en god köttbit och vi i norden har i urminnes tider levt på kött och fisk, eftersom vi inte har tillgång till färsk frukt och grönsaker på samma vis på vintern. Det sägs ju att man mår bäst av att äta den typ av mat som mina förfäder ätit, att kroppen är tillvand på det. Jag har väldigt svårt att tänka mig att bli vegetarian trots allt.

Nu i jul så är vårt klassiska julbord fullproppat av kött i olika former - skinka, köttbullar, prinskorv, sylta och pastejer, korv och rimmat kött som kokas för att få dopp i grytan. Det är allt mer ovanligt att man gör doppekött, men jag vill gärna göra det. Det blir god buljong och köttresterna tärnas och blir toppen i soppor.

I år ska jag bara göra julmat till föräldrarna och mig själv. Men det är ändå svårt att hålla det minimalt. Jag vil ju ha lite av varje och sanningen till sägandes så är det ju så gott att ha rester att ta fram i mellandagarna. Så det blir nog en hel del på vårt lilla julbord ändå.

Vi har skrivit en lista på det som de gärna vill ha och så lägger jag till det jag vill ha. Sen delar vi på alla rester och säkrar maten för flera dagar framåt. Det är ju också gott att slippa laga mat när man fixat allt till julafton. 

Så i veckan som kommer blir det att handla och förbereda julmaten, så att man slipper stå vid spisen halva julafton. Nu finns det ju också så mycket färdigt att köpa, skinkan är kokt, mimosasalladen är i burk liksom rödkål och brunkål. Så att ordna julbordet är inte så himla ansträngande nu för tiden - om man inte vill.

När och var är julen?

 Julen närmar sig med stora kliv. I går var jag på brunch med några väninnor och på kvällen hade styrelsen för Djurens Vänner ett styrelsemöte och sedan en liten julfest. Idag var jag på Gummifabriken som volontär under deras julkonsert med David och Christina Lindgren och vi fick tillfälle att gå in och lyssna en stund.

Förra söndagen var jag på en annan julkonsert, då i Värnamo kyrka och med Gislaveds kammarkör som sjöng. Det ger verkligen julstämning med all julmusik. Där emellan lyssnar jag på julmusik via Spotify, jag har skapat ett par spellistor som jag lyssnar på repeat.

Jag gillar verkligen julmusik! Det bygger upp stämningen och ger en go känsla. Vädret är kallt och ett litet snötäcke målar världen vit. Det kan jag inte påstå att jag gillar, men det är ju så att vinterväder hör julen till, trots att jag starkt ogillar kylan.

Granen är uppmonterad och klädd i  mitt vardagsrum. Julpynten är på plats, juldukarna ligger på och julgardinerna är upphängda, liksom julhanddukarna. Allt är redo för julen, trots att jag inte firar själva julen hemma.

Julafton spenderas hemma hos mamma och pappa och juldagen firas hos min dotter med sambo. Men redan nästa helg firar vi jul hos mor och far med dottern med sambo, eftersom de firar julafton med sambons pappa. Ibland får man pussla för att alla ska få träffas och ingen ska vara ensam.

Min syster med man åker upp till norrland för att fira jul med deras familj så vi får fira både jul och nyår tillsammans på nyårsafton. Men på ett sätt är det gott att julafton inte bara måste firas den 24:e, man firar när man möts. Julen är ju inte bara ett datum - det är vad man gör det till.

Det är ju så när familjerna växer, bor på olika ställen och har andra att ta hänsyn till. Då får julen bli flexibel och det viktigaste är att ingen blir ensam om man inte vill, och att man får träffas och umgås, oavsett datum i kalendern.

Julen är en känsla mer än just den 24:e december. Jag saknar självklart min son och sonhustru som bor i Australien, så ett par paket till dem får bli min julhälsning till dem - även om jag självklart skulle vilja få spendera julafton med dem också. Men man kan inte få allt man vill alltid.

Så man får lära sig att kompromissa, anpassa sig, acceptera faktum och glädjas åt det man faktiskt har. Att julen blir utspridd på flera dagar är ju faktiskt bara en förmån. Att ha flera alternativ att välja på när det gäller julen är ju också en förmån. Jag är tacksam för det men självklart är jag mest tacksam över att fortfarande ha mina föräldrar i livet, vi har ju firat jul tillsammans i alla mina år.

Underbart är kort

 Jag har varit på konsert ikväll i Värnamo kyrka med Gislaveds kammarkör. En musikalisk upplevelse av julsånger och visor. Underbart! En av sångerna de sjöng var just ”Underbart är kort” och texten talade till mej. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet; trist varar länge, men underbart är kort, alldeles för kort”

Så kan jag känna ibland i livet efter honom. Underbart var kort, alldeles för kort. Men ändå underbart och det är jag evigt tacksam för. Det är inte alla som får uppleva den kärlek jag fått erfara. Det är inte alla som träffar sin själsfrände. Det är inte självklart att alla kärleksrelationer är så självklara som vår var.

Men underbart blev kort och jag blev påmind om en händelse via en reklamsnutt på tv från Cancerfonden. En son som rakar av håret på sin pappa, som fått cancer. När Johnny fick sin sista cellgiftsbehandling så började han ganska snart tappa håret, det låg tussar på kudden. Han bad mig att klippa av allt. Det gjorde jag, under mina tårar - och hans.

Han var mån om sitt utseende ända till slutet, så att förlora håret var ett tufft slag för honom. Men eftersom cellgiftsbehandlingen var verkningslös fick den avbrytas och håret började växa tillbaka. Denna gång lockigt - han hade inte lockigt hår innan. Vi skojade en hel del om det.

Humor var ett sätt att orka. Den hade han kvar ända till slutet, så länge han kunde prata. Fortfarande går jag igenom hans sista vecka i livet i mitt minne då och då. Bit för bit slutade hans kropp att fungera, han förlorade förmågan att röra sig, sakta, från fötterna och uppåt. Till slut kunda han inte ens blinka.

De sista fem dagarna kunde han inte prata men jag vet att han hörde. Så jag fortsatte att prata med honom och jag låg och höll om honom när han tog sitt sista andetag. Det är ett minne som aldrig kommer att blekna. Men mitt i all sorg är jag tacksam för att jag fick vara där. Tacksam för att jag fick uppleva den kärlek vi delade.

Underbart är kort, alldeles för kort. Men ändå trots allt underbart och ovärderligt. Det är inget jag nånsin vill vara utan, den upplevelsen av underbart. Att gå vidare betyder inte att glömma, utan att bära med sig allt underbart i hjärtat och låta allt det goda var det som man minns.