Jag är med hund

Jag blev med hund första gången 1987. Under åren som gått har det blivit sju hundar hittills. Tre cocker spaniels, en clumber spaniel, en blandras schäfer-border collie och så då de två som jag har nu, en riesenschnauzer och en dvärgschnauzer. När jag växte upp hade jag katt. Ville ju ha en hund men det fick bli katt. Skuttas och Sotis och Otto och Micha och Sissi. Djur lever ju inte lika länge som vi, man hinner med några djurliv under åren.

Men jag tycker nog att jag kan och vet en hel del om hundar. Man lär sig med åren och erfarenheten. Jag har aldrig varit aktiv att träna och tävla med hundarna, de har varit sällskap helt enkelt. En hel del skötsel är det dock. Promenader, pälsvård, kloklippning och vardagslydnad (sitt, ligg, kom hit och annat som behövs för att djuret ska funka i vardagen). Sedan är ju hunden ett flockdjur och behöver en tydlig ledare men också bekräftelse och kroppskontakt.

Ibland får jag medlidande kommentarer från icke-hundägare om hur jobbigt det måste var att behöva gå ut flera gånger om dagen med vovvarna. I ur och skur dessutom. Men jag tänker inte så. Har man haft hund i 25 år så blir det en del av livet. Det blir en vana att gå ut, ett behov även hos mig. Att tycka att det borde vara skönt att slippa hunden för att slippa gå ut är lika konstigt för mig som att säga att jag vill inte ha det här barnet för det är så jobbigt att byta blöjor. Alltså, allt har sina positiva och negativa sidor men jag tycker förståss att det positiva överväger. 

Hunden kan lära oss mycket. Om villkorslös kärlek och tillgivenhet, om självklarheten att följa sin ledare, om en positiv attityd till livet över lag. Om jag är på jobbet och kommer hem efter fyra timmar så är hunden hysteriskt glad och lycklig över att jag är hemma. Om jag går ner i tvättstugan i tio minuter så är hunden hysteriskt glad och lycklig när jag kommer tillbaka. Säkert beror det på bristen av tidsuppfattning men det är alltid lika roligt! 

Jag har alltid ett sällskap i hunden, alltid någon att klappa och trösta mig hos, en mjuk päls att gråta i. Någon som vaktar mig på kvällen och sover hos mig på natten. Sitter med mig när jag äter och följer gärna med en sväng ut med bilen. Hunden blir en familjemedlem helt enkelt. Man får ändå inte glömma att det är en hund, ett djur, inte ett barn. Djur har specifika behov och beteenden som man inte alltid kan förmänskliga. Du får en bättre relation med din hund om du lär dig förstå den. Du kan vara en tydlig ledare utan att ta till våld eller mutor. Om du förstår din hund kan du använda det i din kommunikation. 

Och faktiskt kan man använda en del av det du lärt dig av din hund när du möter människor! Tydlig kommunikation, på rätt språk, visa vad du vill, sänd inte dubbla budskap, hot eller mutor bygger inte förtroende. Man säger ju att människans bästa vän är hunden. Jag håller med.

H.D.S.L.