Det är söndagskväll och det är tyst och stilla i lägenheten. Bara någon enstaka bil kör förbi utanför. I fredags var det ett år sedan jag packade ihop det som var mitt i huset och flyttlasset gick in till stan och denna lägenheten. Goda vänner hjälpte mig att packa, ordna släpkärra, köra, lasta och lossa, bära tre trappor upp och sedan kom andra vänner i en strid ström ut och in under helgen. Packade upp, kom med fika och mat, monterade möbler, ställde iordning. På söndagskvällen var det nästan helt färdigt. Absolut makalöst. Själv gick jag på autopilot, döv och stum från mina känslor.
Nu har ett år passerat, ett år som känns som ett årtionde. Så mycket som har hänt, så många känslor och tankar jag fått ta itu med. För till sist kommer ju känslorna ifatt. De jag hållit på avstånd. De poppar upp under de mest oväntade situationer. Det kan vara en film som har en scen som triggar igång ett minne, en tanke. Det kan vara någon som säger något på jobbet som öppnar en stängd dörr i mitt sinne. Något jag ser, något jag läser. Plötsligt bara drabbar det mej. Det är inte alltid sorg eller ilska över vad som faktiskt hänt, utan lika ofta - ja nästan oftare - en sorg över allt som inte hänt. Låter konstigt kanske, men när man inte får sina känslomässiga behov mötta i en relation så blir det en tomhet, en saknad och jag sörjer att jag inte fått det liv som jag önskade.
Men hur många får ett liv precis som man önskar? Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Det handlar inte om att den ena eller andra parten gjorde fel eller rätt. Det handlar om hur mycket orkar jag bära själv och när måste jag be om hjälp?
Jag har en god vän som håller föreläsningar ibland om hur livet blev när de fick ett handikappat barn. Jag har en annan god vän som också föreläser om sitt eget liv då hon själv är funktionshindrad. Jag har en kusin som inte har några njurar och hon för en daglig kamp att överleva och stå ut med dialys.
Livet blir ofta inte som vi tänkt oss. Livet för oss igenom svårigheter. Men det kan bli bra när man kommit igenom. När man hittat ett förhållningssätt. När man ber om hjälp. Vi kan hjälpa varandra. Både praktiskt och själsligt. Ett lyssnande öra, en varm kram, ett uppmuntrande ord, kan vara till stor hjälp liksom att få hjälp att packa och flytta...
Idag mår jag bra. Idag känner jag mig trygg och lugn. Jag vet att jag har vänner runt mig, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill det. Jag har mina barn och mina hundar. Tack vare dom har jag fasta rutiner och en vardag som fungerar. Nu är det dags att gå vidare i livet. Släppa det förflutna, ta nya steg framåt. Våga släppa fram känslor som jag begravt länge. Det är inte farligt, men skrämmande ändå.
Eller som jag sa till min australienska vän: I need to get a life...
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar