Face your fears

Se rädslan i vitögat. Anta utmaningarna. Det som inte dödar gör dig starkare. Många deviser på ett sätt att leva där man inte låter mina rädslor begränsa mig. Jag försöker så gott det går att inte låta mig skrämmas av världen där ute. Försöker prova nya saker, även sådant som skrämmer mig.

Något jag alltid har haft svårt för är vatten. Jag är uppvuxen i ett litet samhälle utmed ån Nissan. Det var nära till vattnet och på den tiden fanns det inga stängsel som det finns nu. Det var någon varje år som dog i det strömmande, virvlande, kalla, mörka vattnet. En klasskompis lillebror. En annan klasskompis pappa. Faran var uppenbar och skräcken kom nära.

Självklart var våra föräldrar livrädda för att vi skulle komma för nära vattnet, halka nerför slänten och drunkna. Så ett effektivt sätt var ju att skrämma oss ungar. Så vi varnades för Nissa-gubben. En ondskefull varelse som levde i Nissan och drog ner barn under vattnet om vi skulle komma för nära. Det var oerhört effektiv skrämselpropaganda. Jag var livrädd. 

När jag var 5 år började vi bygga en sommarstuga långt ute på landet, bara tio meter från en liten sjö. När man är mitt uppe i byggandet så hinner man inte alltid ha full koll på en liten unge som inte kan simma. Men en unge som var rädd för Nissa-gubben. Så självklart fanns det något farligt i den lilla skogssjön också! Så jag gick inte nära. Ville inte ens bada när man skulle bada. Senare i skolan hade jag stora problem att lära mig simma, jag var 12 år innan jag lärde mig det. Då bestämde jag mig att inte låta mig begränsas utan jag började simträna varje vecka. Lärde mig ryggsim och crawl. Det är jag stolt över att jag gjorde. 

Men rädslan för vatten fanns ändå kvar, även om det nu gick bra att simma i en bassäng. Men sjöar, åar och annat okänt vatten kändes skrämmande. Så en helg skulle några vänner ut på en heldag i kanot och jag bestämde mig för att utmana mig själv och föja med. Vi paddlade i en stilla å men den första timmen var jag stel, halvdöv och med tunnelseende. Typ panikångest alltså. Men allt eftersom började det släppa och jag kunde höra fågelkvitter och se allt det fina som fanns på stränderna omkring oss.

Jag kan inte påstå att jag blev "botad" från min vattenskräck men jag är stolt över mig själv att jag gjorde det. Skulle jag göra om det igen? Absolut inte! Men jag lärde mig att inte låta rädslan begränsa mig. Ibland kan ju faktiskt rädslan också vara konstruktiv och ett sätt för mitt sinne att skydda mig från att utsätta mig för farliga saker. 

Det händer att jag åker till badhuset och simmar, men nej, jag badar inte utomhus i sjöar eller hav. Jo jag tar mig ett dopp om jag är utomlands men det är inget jag längtar efter eller uppskattar särskilt mycket. Om det är Nissa-gubben som fortfarande har ett grepp om mig eller om jag bara aldrig lärt mig uppskatta fria bad, vet jag inte. Men att sitta i sanden på stranden och se ut över vattenytan bort mot horisonten där hav och himmel tycks mötas, det är både vackert och rogivande. Det räcker bra så.

H.D.S.L.