När livet gör oss illa

"As I walked out the door to the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn't leave my bitterness and hatred behind, I'd still be in prison" (Nelson Mandela)

En man som satt fängslad i 27 år på politiska grunder, blev en stor ledare i sitt land. Han dog i veckan, 95 år gammal. Ett långt liv, ett fantastiskt liv, ett fantastiskt citat.

Det är få som kan identifiera sig med hans öde men vi får alla vara med om att livet gör oss illa, människor sårar oss, vi blir illa och orättvist behandlade. Vad detta gör med oss kan vi välja. Vi kan stanna kvar i bitterhet och hat, eller vi kan gå vidare och lämna det bakom oss.

Jag menar inte att vi ska låtsas som om ingenting har hänt, bara skaka av oss och gå vidare. Känslor behöver bearbetas och förhoppningsvis blir man både klokare och starkare. Men att älta det som hänt, att fastna i negativa tankespiraler och ständigt pilla i såren, det gör mig svag, bitter och besviken. Det gör mig till en förlorare, ett offer.

Jag vill lära mig av livsläxan, gå vidare och använda mina kunskaper till hjälp för andra. Jag har bestämt mig för att inte låta det negativa ta över mitt tankesätt. Jag har bestämt mig att inte bli bitter. Ja, jag tror faktiskt att det är ett viljebeslut. Det är klart att om du väl fastnat där i bitterheten och hatet, är det en lång svår väg ut ur det. Men jag kan säga att jag upplevt min beskärda del av att livet gjort mig illa, att människor sårat mig och att jag blivit orättvist behandlad. Jag vet vad det vill säga med motgångar och tuffa tider. Men jag vet också att man kan bara besegra det onda med det goda.

Som Nelson Mandela sa, om jag inte lämnar min bitterhet och hat bakom mig, kommer jag alltid att befinna mig i ett fängelse. Det är jag själv som är den stora förloraren. Man säger att när man förlåter någon som inte förtjänar det, så blir man själv befriad. Jag släpper taget om den personen och går vidare med mitt liv. Annars kommer den personen att ständigt förfölja mig i mina tankar och dominera mina känslor.

Jag behöver inte kunna förstå motivet eller handlingen, jag kan förlåta i alla fall. Sedan är det upp till den personen att leva sitt liv på sitt sätt, i förlåtelse eller bitterhet. Jag har inte ansvar för andra människors känslor, bara mina egna. Att vakta över mitt hjärta är inte bara ett val, det är min skyldighet mot mig själv och det liv jag fått som gåva.

Shit happens, livet drabbar oss alla, ibland hårt och ibland orättvist. Men glöm då inte att allt kan man inte förstå, men allt kan man förlåta. Inte för deras skull, men för din egen skull.

H.D.S.L.