Upp som en sol och ner som en pannkaka

Ni som följer mig vet att jag är på en hälsoresa i livet. Nyttigare matvanor, längre promenader och nu senast ett gymkort som jag faktiskt använder 3-4 gånger i veckan. Jag gjorde ett ryck med hysterisk bantning som var min 40-årskris för åtta år sen (snart nio). Men som med alla dunderkurer tröttnar man och återgår till det gamla vanliga, då man inte orkar eller klarar leva under extrema förhållanden under mer än en begränsad tid. Vikten återgår också då till det gamla vanliga. Man måste tänka om, tänka rätt. Byta livsstil helt enkelt och fortsätta resten av livet. Självklart kan man plana ut när man nått sin målvikt men till dess är det viktigt att kämpa på. För en kamp är det. Det ska inte förnekas.

I samma takt som min kropp förändras och jag blir lite smalare, lite starkare, lite spänstigare, så blir min självkänsla lite bättre. Jag kan ta på mej en kjol och en t-shirt och inte känna att jag måste gömma alla valkar, utan känna att jag ser helt okej ut. Det är inte något jag är van att känna, har alltid känt mig ful och fet. Vilket faktiskt varit ett faktum. Om jag räknade ut mitt BMI med vikt kontra längd så var jag "fet". Det gör inte så gott vid självkänslan, kan jag meddela. Jag vet ju också vad jag ser i spegeln och jag vet hur andra tjejer ser ut. Ja, man jämför sig, så är det bara. Jag kunde konstatera att mitt hår är av god kvalitet och mina ögon har en fin blå färg... Men i övrigt är det mest blaha...

Men nu under min hälsoresa händer det allt oftare att jag får kommentarer om mitt utseende. Det har aldrig hänt mej förut - ja om man bortser från alla "snälla" kommentarer som tjocka får. "Även om du är lite mullig så är du jättetrevlig" Jaha, tack... "Man måste inte vara snygg, man kommer långt med charm" Eller "utseendet har ingen betydelse när man väl lärt känna varann"... Åhå.... Jag vet att man bedömmer människor utifrån utseendet och är du tjock så har du ingen självdiciplin och måste vara korkad för alla vet väl att man blir smal om man motionerar mer och äter mindre... 

Men nu händer det att jag får komplimanger för mitt utseende. Det är jättekonstigt! Men jätteroligt! Sakta, så sakta byggs min självkänsla på även om det är ett vingligt och skört bygge än så länge. Det blev jag varse idag. Jag tyckte själv att jag såg rätt hyfsad ut när jag gjort mig iordning för dagen. Så mötte jag en person som jag inte ens känner säga rätt upp i mitt ansikte att jag var äckligt fet, att jag inte borde visa mig utomhus och att jag fick henne att må illa. Sen bara vände hon sig bort. Jag borde väl ha sträckt på mig, frågat henne vad hon menade med detta och att man säger inte så till en annan människa. Men jag blev helt stum. Jag vände på klacken, strök utmed väggen, ut och iväg hem. Kände mig så fruktansvärt ledsen. Självkänslans lilla korthus rasade ihop med ett tyst brak.

Jag vet rent logiskt att den där personen kan inte vara riktigt frisk, sådär beter man sig bara inte. Jag hoppas också hon har fel men självklart blev jag osäker. Så jag har en lång väg kvar, med hälsoresan som sker både på insidan och utsidan.

H.D.S.L.