Go' å gla' - kexchokla'

"Du är alltid så glad" säger dom till mej. Allltid ett leende, alltid på gott humör. Till och med min pappa brukar kommentera det emellanåt. Det är då alltid bra med dej, säger han. Ja, ni har rätt. Delvis. Självklart har jag dåliga dagar också. Men jag har som målsättning att inte låta andra drabbas av mitt humör. Om dom inte är orsaken till det förståss...

Men oftast är jag faktiskt glad. Jag tror det kan bero på att glädje finns i två varianter. Yttre glädje och inre glädje. Den yttre kommer och går med vad som händer och sker. Glad över en ny kappa, en solig dag, lön på kontot, lyckad svampjakt... Glädje som snart är förbrukad och borta.

Men den inre glädjen går djupt. Glad att leva, att vara frisk, att ha goda vänner, någon som älskar mig. Den påverkas inte av en regnig dag eller tomt på bankkontot. Den inre glädjen finns alltid där när allt det där yttre försvunnit. Den glädjen vill jag utstråla varje dag, den är mitt livsfundsment.

Varken jag eller min omgivning vinner något på att jag ger utlopp för en dålig dag. Då kan jag hellre gå ut i skogen och gråta och skrika åt träden och mossan. Många gånger har jag vandrat där i min frustration och ilska. För tråkiga saker händer, motgångar möter oss och ibland tycks problemen hopa sig. Men mitt i all olycka kan jag ändå vara lycklig! 

Jag lever. Mitt liv är trots allt värt att leva. Jag har inte gett upp hoppet om att finna lyckan. Jag har ett bra liv, fantastiska underbara barn som är min stolthet, ett bra jobb, en stabil tillvaro, en tro på Gud som ger harmoni och frihet från fruktan. Min livsglädje påverkas inte av yttre omständigheter. 

Sen är det ju faktiskt så att glädjen sprider sig i din omgivning. Om du ler så får du snart ett leende tillbaka från någon. När du är glad är det lättare för andra att känna sin glädje. Min glädje kommer inifrån. Varifrån hittar du din glädje? Är det yttre eller inre glädje? Flyktig eller bestående? Vi har alla något att vara glad för. Se till att hitta det och lev sedan i det varje dag!

H.D.S.L.

Välja att inte välja

Livet består av en mängd val. Varje dag fattar du ett antal beslut, de flesta mindre såsom vilka kläder du ska ha på dej och vad du ska laga för mat. Men dagar kommer då du fattar stora beslut, kanske köper bil eller hus, avslutar eller påbörjar en relation, ändrar din livsstil. Allt handlar om att bestämma sig.

Men ibland kan det vara svårt att välja. Det finns så många alternativ. Du har inte all information, du vet inte hur det blir om du gör ett visst val. Men hur kan man bli säker på att man väljer rätt? Är allt förstört om jag väljer fel? Kommer det en ny chans att välja om, eller är det bara här och nu?

Jag valde att ändra min livsstil vid nyår och satsa på min hälsa och välbefinnande. Jag äter nyttigt och tränar 6 dagar i veckan. Kilona trillar av ett efter ett och nu är jag snart nere i min målvikt. Det har inte varit något lätt val, men som jag mår idag så har det varit värt det. Jag mår så bra, känner mej pigg, stark och mjuk i kroppen. Ibland får man utstå tillfällig smärta för att få det bra sedan.

Nu är det två år sedan jag separerade från min dåvarande man. Två år, men det känns så oerhört avlägset. Så mycket har hänt på dessa två år så det räcker för lång tid framöver. Jobbigt, roligt, svårt, spännande, sorgligt, hysteriskt, dramatiskt, utmanande och utvecklande. Förunderligt att en relation som varat i 25 år bara kan försvinna.

Det som finns kvar är två fina barn, och de är min stolthet och glädje. Om jag nån gång träffar en ny man och han har egna barn, kommer hans barn också att vara viktiga i vår relation. Barnen är ju en del av oss och blir en naturlig del i vårt gemensamma liv. Om jag älskar honom, så älskar jag hans barn för dom är en del av honom. 

Jag funderar en hel del på mitt framtida liv just nu. Barnen växer upp, jag har snart klarat mitt viktmål och funnit en hälsosam livsstil, jag har vänner och fritidsintressen, men saknar kärleken i mitt liv. Det har varit både skönt och nödvändigt att vara ensam, men nu kan jag faktiskt tänka mig tanken att ha en ny relation. Tanken är både spännande och skrämmande. 

Så jag väljer att inte bestämma mej just nu. Det är ju också ett val - att inte välja. Ska sitta och fundera lite till, se vad som kommer i min väg, lyssna till mitt hjärta, fortsätta göra det som är roligt och ger en bra magkänsla. Mer än så kan jag inte göra. Facit finns ju inte för livet.

H.D.S.L.

Kroppskontakt

När man är gravid (nej det är jag inte nu, det var 18 år sen sist...) så är det plötsligt okej för folk att ta på mej. Dom lägger sin hand på gravidmagen, stryker med handen och ställer frågor eller kommenterar tillståndet. Lustigt, plötsligt när man bär en bebis i sin mage så är det okej för vem som helst att röra mej! Min kropp är plötsligt allmän egendom och de vanliga spärrarna om vår privata sfär är som bortblåst.

Samtidigt som man också vänjer sig vid att bli rörd vid och undersökt både här och där under graviditetsmånaderna. Man blir ett objekt, en bärare av något mycket mer intressant än jag - bebisen. Jag har två barn, har haft två normala graviditeter utan komplikationer och lätta förlossningar. Så om du som läser det här är orolig för att föda barn, hör av dej så ska jag berätta hur odramatiskt det kan vara!

Men varför tänker jag på det här nu? Jo, nu när jag tappat 21 kg kan man ju lugnt säga att det syns! Men nu vill folk också ta på mej. Krama mej, stryka mej över armarna, nypa mej i midjan och känna på revbenen... Märklig känsla. Självklart med allehanda vänliga kommentarer att jag ser fin ut och så. Nån tyckte till och med att jag var för smal...  Jag som har 4 kg kvar till min målvikt! Måste fokusera!

Mötte en god vän i sommar som gjort en magsäcksoperation. Hon har gått ner 40 kilo och håller på med träning som jag för att strama upp sig och bli mer tajt i huden, som nu blivit flera nummer för stort. När vi möttes tog hon tag om min midja och konstaterade att jag var fast och fin. Det kändes inte alls konstigt, eftersom jag vet hur hon menar och jag vet att hon vet att det ligger hårt arbete bakom det resultatet.

Mötte en annan god vän lite senare som utropade "vad snygg du är!" Och det är klart man blir glad av att höra det! Kampen mot vågen fortsätter men har bestämt mig för att ha en vilodag i veckan. Har haft lite ont av träningen de senaste dagarna och det är bäst att lyssna på kroppen. Jag fick också tips att följa Paulo Roberto på Instagram @1paolo2 och han hävdar att man ska vila 1-2 dagar/vecka när man tränar hårt för att inte få höga kortisolvärden. 

Mötte några vänner vid lunch här om dagen och plötsligt diskuterar vi träningsformer och löpartekniker! Helt surrealistiskt! Tänk att JAG, klumpiga tjocka passiva jag, plötsligt vet saker om både styrketräning, cardio och löpning! Det hade jag inte kunnat tro för ett år sen. Men jag har verkligen ett nytt liv. Ett sunt liv, ett härligt liv, ett roligt liv. Nu vet jag också mycket bättre vad jag vill ha och vad jag inte vill ha!

H.D.S.L.

Visst gör det ont när knoppar brister

...varför skulle annars våren tveka? Ja, så börjar en dikt av Karin Boije. Samma sak med förändring. Det kan också göra ont. Men ibland är det nödvändigt. Att fatta livsavgörande beslut som påverkar inte bara mig själv utan många människor i min omgivning, är det svåraste man kan göra.

Att skiljas påverkade inte bara mig och min partner, utan barnen, släkten på båda sidor och vännerna. Även om beslutet var nödvändigt och oundvikligt, var det ändå det svåraste jag gjort. Vägen fram till beslutet var en lång och förfärlig väg. Från och med nu skulle livet aldrig mer vara det samma för varken mig eller många andra i min närhet. 

Alla beslut i livet är ju tack och lov inte så dramatiska och svåra. Men all förändring innebär andra människors synpunkter. Inte alla håller med om dina val, även om de flesta av dina vänner säkert hejar på dej. Men andras förändring triggar igång något hos andra som kan skapa olust hos dom. Det kan bero på att de själva någonstans önskar en förändring men de vågar inte ta steget, fatta beslutet. Det skapar frustration över andras förändring.

När jag bestämde mig för att ta tag i mitt viktproblem och börja motionera och äta sunt, fick jag lite olika reaktioner. De flesta hejade på mej och uppmuntrade mej, en del sa i all välmening att inte behövde jag banta, jag var ju så fin som jag var. Andra sa efter ett tag att nu får det väl räcka - jag fick ju inte bli fanatisk... En del blev till och med oroliga över min förändring och ville ha tillbaks mitt gamla jag. När man blir bortbjuden ska det tjatas om mat och att jag äter för lite och en liten kaka skadar minsann inte - något måste man väl unna sig...

Men som jag skrivit om tidigare, en alkoholist kan leva utan sprit men en tjockis kan inte leva utan mat. Men jag kan leva utan förädlat socker och vitt mjöl. Jag måste vara konsekvent för min egen skull, för att bryta dåliga invanda mönster och hitta en sund balans så småningom när jag nått min målvikt. Mål och delmål är viktigt.

En vis kvinna sa till mig att ibland måste man spotta i nävarna och ta i så det smakar skit i munnen för att få till en förändring. Kära du, du har rätt, och denna tanke har många gånger burit mig när min kropp protesterat av träningsvärk och utmattning eller när min mage skrikit av hunger. Förändring är ingen lätt resa men jag kan bara konstatera att det är mödan värt. 

Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka? Visst gör det ont att ändra sitt liv, både psykiskt och fysiskt, men tveka inte! Följ ditt hjärtas röst och lyssna inte på bromsklossarna i din omgivning. Gå din egen väg, finn din sinnesro och harmoni. Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig.

H.D.S.L.