Men den första kärleken... Han var så söt och snäll. Vi dejtade ibland men vi blev aldrig ett par, och i 20-årsåldern skildes våra vägar helt och jag tappade bort vad som hände med honom. En del av mina ex följer jag på Facebook och kan ibland dra en lättnandes suck att det aldrig blev vi, men den där första kärleken... Med jämna mellanrum poppade tanken upp på honom. Vad gör han nu? Är han lycklig? Hur hade det blivit om det blivit vi?
Så här om dagen dök han upp på en bild på Facebook. Det visade sig att han var vän med en vän, ja sådär som det kan slumpa sig på sociala media. Där stod han, och jag kände omedelbart igen honom. Och jag kunde inte låta bli att skratta. Där stod han, min tonårstids drömprins, den snygge charmige killen som dröjt sig kvar i mitt hjärta som ett bitterljuvt minne. Men nu var han varken snygg eller såg speciellt charmig ut. Han såg ut som en alldaglig medelålders gubbe och jag kände INGENTING.
När vi var tonåringar dög jag inte som hans flickvän, jag var inte tillräckligt söt. Jag var ju den där snälla, knubbiga tjejen som killar hade som kompis. Nu sitter jag och tittar på hans foto och tänker att så dumma vi var då som dömde ut varann för utseendets skull. Så hårda vi var mot varann. Utseendet förändras hela tiden och en vacker yta betyder inget mot en vacker insida.
Själv har jag ju lagt ner mycket tid och energi på att forma en bättre kropp och att döma av alla positiva kommentarer jag får, speciellt från män, så ser jag bra ut. Jag vet att jag är vältränad och hyfsat fräsch för att vara på väg mot 50. För första gången i mitt liv känner jag mig nöjd med mig själv. För första gången känns det som om min utsida speglar min insida.
Jag undrar om jag någonsin kommer träffa honom igen. Jag bryr mej faktiskt inte längre. Han är bara ett svagt minne från det förflutna. Men om vi skulle mötas, kan jag se på honom och le mitt vackraste leende, sträcka ut mina armar och säga: Kolla här vad du missat! Kolla vad du dumpade! Who's sorry now!
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar