Vad är äkta kärlek?

Om man söker efter kärlek, vad ska man då tänka på? Om man har dåliga erfarenheter sedan tidigare blir man helt naturligt försiktig, på gränsen till misstänksam. Man har också tryckt undan sina egna känslor så länge att det kan vara svårt att få kontakt med dom igen. Det känns lite som att gå ut på ett minfält eller ett gungfly.

Men jag hittade en text som jag har översatt fritt från engelskan och den stämmer överens om hur jag tänker. För jag tror att kärlek som vilar på vänskap blir både trygg och stabil. Inte bara passion och himlastormande förälskelse utan även ett själsligt och intellektuellt utbyte. Texten säger såhär:

Bli förälskad i din bästa vän. Jag menar allvar. På riktigt, hitta den starkaste, lyckligaste vänskapen i personen du blir kär i. Någon som talar gott om dig. Någon som du kan skratta med. Den sortens skratt som får din mage att värka och din näsa att rinna. Den pinsamma, uppriktiga, helande sortens skratt. Humor är viktigt. Livet är för kort för att inte älska någon som låter er vara knasiga tillsammans. Var noga med att det är någon som låter dig gråta också. Förtvivlan kommer. Hitta någon som vill vara där för dig genom svåra stunder.  Men viktigast av allt, bli förälskad i den som är passionerad, som älskar dig och respekterar dig. En kärlek som inte kommer avta även om vattnen omkring blir djupa och mörka. (N’tima)

Detta är en fantastisk bild på kärlek. Kärlek och vänskap hand i hand. Humor och passion, glädje och sorg, respekt och omsorg. Efter ett par års tid när jag sökt och funnit mig själv känns det rätt att möta kärleken. Jag vill inte upprepa mina misstag men inte heller aktivt söka alla motsatser, så jag satte mig ner och skrev en lista. Självklart, jag älskar ju listor! Sju punkter blev det, på kvaliteter som jag önskar hos en man. Sen läste jag en artikel av Alf B Svensson, som slutade såhär:

Många singlar är alltför kräsna. De letar och letar men hittar ingen som motsvarar alla kravspecifikationerna, när det ofta räcker att han eller hon uppfyller drygt hälften. Det svåraste är inte att hitta någon att älska. En betydligt större utmaning är sedan att älska den man hittat. 

Så är det ju också naturligtvis. Även när man tror sig ha funnit kärleken måste man hela tiden jobba på relationen. Att älska den man funnit, att lära känna varann på djupet, utvecklas tillsammans, utforska varandra. Att båda vill varandra väl, stöttar varann och uppmuntrar varann. Att se varandras fel och brister men älska varann ändå. Det är väl ändå äkta kärlek?

H.D.S.L.

Hur är det med karaktären?

Idag var jag ute och sprang min vanliga runda. Jag hade tagit på mej lite för lite kläder så jag frös direkt men tänkte att jag springer väl mej varm. Efter någon kilometer fick jag håll, och det höll i sig i två kilometer. När det äntligen släppte så var jag stel och stum av köld, benen var som stockar och det kändes som min trögaste, tyngsta löprunda någonsin. Men när jag stoppade min Runkeeper så visade det sig att det var min tredje bästa tid någonsin på min halvmil. Märkligt.

Klart att jag hade kunnat ge upp flera gånger. För att jag frös, för att jag fick håll, för att allt kändes så trögt. Men jag är en envis liten gumma, så jag fortsatte. För jag har lärt mig att när jag inte ger upp utan håller i och genomför det jag tänkt mig då byggs min karaktär upp. Genom motgångar blir jag antingen stärkt eller knäckt. I viss mån har jag själv makten att välja vilket.

Ska jag ge upp och bli knäckt? Då försvagas min karaktär och det blir ännu enklare att ge upp nästa gång, och nästa gång, och nästa... Men när jag kämpar på trots motstånd så blir jag starkare och jag känner mej nöjd och glad. 

Min löparkompis säger att det finns två sorter av oss som springer, löpare och fotbollsspelare. Löpare stannar inte, de genomför sin runda även om de möter någon eller något som skulle kunna distrahera. En fotbollsspelare stannar och pratar/vilar. Jag är - till min egen förvåning - en löpare. Men det är väl min envishet igen som bidrar till det. Eller ska man kanske säga målmedvetenhet!

Jag har bestämt mej för att springa två gånger i veckan, och då gör jag det. Utan krusiduller, och funkar det inte den ena dagen så tar jag min tur nästa dag. Jag tror att jag har byggt upp min karaktär vad gäller kost och motion på liknande sätt. Ha tydliga mål som jag fokuserar på, ger inte upp, kompromissar inte med mig själv och fuskar inte. Varför ljuga för sig själv?

Det gäller ju många områden i livet, att ha karaktär är inget som bara kommer självmant, det är ett viljebeslut, ett tufft sådant emellanåt. Karaktär, integritet, ärlighet och stabilitet är egenskaper som jag vill ha starka i mitt liv och uppskattar hos andra. Jag söker trygghet och faktiskt så börjar jag tro att jag funnit det!

H.D.S.L.

Envishet och målmedvetenhet

It's not that some people have willpower to change and some don't. It's that some people are ready to change and others are not

("Det är inte så att vissa människor har viljestyrkan att förändra sig och andra inte. Det är så att en del människor är redo för förändring och andra inte").

Detta är en nyckel till vad jag upplevt genom livet. All förändring börjar i tankarna. Du kommer aldrig långt enbart med vad andra tycker att du ska göra med ditt liv, eller att dina känslor kommer i rörelse. Det kan funka ett tag men i längden måste det landa i ditt huvud och vidare ner till hjärtat. Där måste förändringen utgå ifrån. 

Som när du får tandvärk, du ringer tandläkaren och tar första bästa lediga tid, du är beredd att lägga allt annat åt sidan bara du får hjälp med din värkande tand. Vi kan hamna i lägen i livet när min nuvarande situation till slut blir outhärdlig och jag måste fundera på en lösning, en förändring, finna en ny inriktning på mitt liv.

Det var så för mig när jag skilde mig, jag måste själv bli redo för förändring, förändring till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Det hjälper ju inte att sitta och vilja förändring, önska att allt vore annorlunda. Jag måste bli redo på djupet för att åstadkomma en förändring. Då blir inget pris för högt, för då får du ett annat fokus och plötsligt kan du se hur allt kan bli bättre, där du förut inte såg någon väg ut.

Det var också så när jag påbörjade min viktnedgång. Till slut kom jag till min egen botten, om man säger då. Det fanns ingen fortsättning där jag brukade gå fram, jag var plötsligt tvungen att finna nya vägar, en ny livsstil och jag målade upp bilder på min framtid i mitt huvud. Jag brukade gå på sommarkvällarna med solen i ryggen, såg på min egen skugga som låg framför mig, lång och smal, och tänkte att en dag ska mitt verkliga jag matcha min skugga.

Viljan till förändring har funnits länge, men jag visste inte hur och när. Men till slut blev min avsky för min situation större än rädslan för förändring. Jag visste ju egenligen vad som krävdes för att gå ner i vikt men jag var rädd att jag inte skulle orka, rädd att misslyckas (igen), rädd att inte klara av det jag föresatt mig. Men jag började med att lägga upp en plan för hur jag skulle lägga upp mitt liv med träning, motion och mat. Satte upp ett antal delmål och ett slutmål (25 kg) och sedan var det bara fullt fokus, envishet och målmedvetenhet som tog mig framåt. 

Ni som följer min blogg vet att jag sedan fortsatte viktnedgången 5 kilo till och nu är jag nöjd! Jag är inte smal men inte heller tjock, jag har byggt muskler och format min kropp till en vettig form för en medelålders kvinna. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp, känner igen musklernas rörelser och kan skilja på fysisk och känslomässig hunger. Jag är nöjd med min prestation och jag skäms inte över att visa mig bland folk. Jag har fått ett nytt självförtroende för den jag är och det var sannerligen på tiden!

H.D.S.L.

Kärlekens antites

"Att vara transparant gör dig äkta. Att visa ditt rätta jag är mod. Om du inte delar med dig av den du är till andra förlorar du inget, men du vinner heller inget".

Med detta tänkespråk börjar jag mitt bloggande 2015. Jag startade bloggen den 31 maj 2013 och så ofantligt mycket har hänt på bara ett och ett halvt år. Känns nästan som ett decennium och att jag åldrats lika mycket. För min förhoppning är att jag lärt mig av alla erfarenheter som jag fått på min livsresa. Många livsläxor, djupdykningar och grundstötningar. Men också många glada skratt, busiga upptåg och tokiga infall. 

För jag är övertygad om att alla livserfarenheter är inte bara för mig att genomleva. Det är för att göra mig till en bättre människa när jag möter dig, och henne, och honom...  För att kunna stötta, uppmuntra, förstå och acceptera andra människor jag möter. För att kunna känna empati och dela med mig av råd som funkat för mig i mina situationer.

Jag lever mitt liv i gemenskap med andra människor. Jag lever parallellt med mina medmänniskor, i samspel med mina vänner, i relation med min släkt och familj. Jag vill ta vara på mitt liv och göra mitt bästa för att alla ska må bra i min närhet. Jag vill sprida kärlek, omtanke, glädje och förståelse omkring mig. Jag vill göra mitt lilla hörn av världen till en så trevlig plats som det är möjligt så långt det hänger på mig.

Ett av mina medel att vara transparant och modig är väl denna blogg. Jag vill dela med mig av mina tankar och mina känslor, och hoppas att jag på det sättet kanske kan hjälpa någon annan att tänka nytt. Jag är personlig i bloggen, däremot lämnar jag inte ut privata detaljer. Vissa inlägg är generaliserande för att få fram min poäng och allt är inte alltid hela sanningen.

För jag tror att ett av mina syften i livet är att just skriva ner mina erfarenheter och dela dem med andra. Först tänkte jag en bok, men eftersom jag lever mitt i min egen historia är en blogg mer passande. Min story är inte färdig så en bok får väl komma senare... Efter att på ett par år ha gått från likgiltighet inför framtiden, till fruktan, sorg, ilska, utmattning och acceptans kan jag nu känna positiv förväntan inför framtiden. 

Att stå stilla är inget alternativ för mig. Jag vill framåt, jag vill uppleva mer, göra mer, skratta, älska, hjälpa, resa, bjuda gäster, glädja andra och själv bli glad. För när du ger så får du, när du delar din omsorg med fler blir den större, allt positivt som delas blir bara större och starkare, kärlekens antites, livets motsatser.

Just nu känns livet riktigt behagligt. Jag har nått flera av mina mål och är nu redo att möta kärleken. Men det är viktigt att allt känns rätt, då får det ta tid. Jag har lagt lock på mina känslor så länge att det är komplicerat att släppa fram dom utan att bli uppslukad eller tappa kontrollen. Jag försöker ta reda på vad jag vill ha och vad jag behöver, men självklart vill jag också betyda allt för min framtida partner. Tänk att äntligen få bli älskad för den jag är och att få ge min kärlek till någon som verkligen uppskattar den. Dit fram ska jag!

H.D.S.L.