Livet är inte rättvist

Det finns mycket elände i världen, krig, svält, katastrofer, sjukdomar och plågor. Men det finns också mycket fint, kärlek, vänskap, fred och harmoni. Som jag skrev om förut, är det en ständig kamp mellan olika krafter, högtryck och lågtryck jagar varann över klotet. Även det onda och det goda tycks föra en ständig kamp mot varann. Ibland vinner det onda men också det goda.

När någon godhjärtad person blir sjuk så tänker man att "det är inte rättvist". Nej, absolut inte. Elände kan väl aldrig vara rättvist? Vem skulle i så fall bestämma vem som var tillräckligt ond för att förtjäna elände? Gud? Nä, inte en sådan gud som jag tror på i alla fall. Ingen "förtjänar" detta, detta är den ofullkomliga värld vi lever i. Kampen mellan gott och ont drabbar oss alla mer eller mindre, förr eller senare. 

Eländet som pågår i världen sker utan hänsyn till person. Naturkatastrofer, missväxt, sjukdomar och annat som slumpmässigt drabbar vem som helst. Sedan finns det människor som väljer att vara onda genom att välja våld, maktbegär, habegär och avundsjuka. 

"Det är inte hur man har det, utan hur man tar det" sa min vän Anna. Shit happens, livet drabbar oss. Frågan är hur jag hanterar det som drabbar mig. Om jag reagerar känslomässigt eller agerar förnuftsmässigt. Min tro på en kraft som är större än mig ger mig ro mitt i stormen. Fyller på med kraft när min egen kraft är slut. 

Vad gör då Gud i allt detta, om man nu tror på honom? Visst finns det mirakel och övernaturliga skeenden, visst finns det oförklarliga händelser och oväntade favörer. För vad eller vem är Gud? En gubbe på ett moln som håller människorna i snören som marionetter, eller en kraft som är större än den kraft jag har i mig själv? 

Musikalen Kristina från Duvemåla har en sång som beskriver just detta, "Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute, friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dej..." Ingen kan leda Gud i bevis men en känsla är inte desto mindre sann för det. Kärlek kan inte heller bevisas, den kan bara upplevas.

Nej, livet är inte rättvist. Livet är hårt, grymt, smutsigt och eländigt. Och samtigt så vackert och ömsint, fantastiskt och faschinerande. Motsatserna balanserar varann i livets stora vågskålar. Om människorna valde det goda när så är möjligt då vore världens orättvisor lättare att uthärda. Livet är inte rättvist, men ändå alltid värt att leva!

H.D.S.L

Se faran i vitögat

Jag gillar inte vatten. Sedan jag var liten har jag haft en skräck för vatten, och jag var 11 innan jag lärde mej simma. Jag undviker bryggor, broar och båtar. Ibland försöker jag utmana mig själv och utsätta mig för skrämmande situationer som har med vatten att göra. Sakta, sakta känner jag att paniken släpper och rösten i mitt huvud som skriker "fly!" blir allt mer tystlåten och mindre skräckslagen.

Nu har jag firat midsommar med att verkligen utsätta mig för skrämmande miljöer. "Face your fears" säger man. "Se faran i vitögat". Det började med en båtfärd från Gränsö kanal ut till en ö i Västerviks skärgård. En kvarts resa på en båt över saltstänkta böljor. Viss trygghet var det då skärgården är tät och jag såg hela tiden någon typ av land så att om båten skulle sjukna kunde jag simma i trygghet utan större svårigheter.

Sedan landsteg vi på en ö. En ö ligger mitt ute i havet. En ö är omgiven av vatten. En ö kan man komma runt men inte ifrån utan båt. En ö är det ultimata straffet för en vattenrädd. Men efter något dygn kunde jag faktiskt glömma bort att jag var på en ö. Då kom nästa test. Vi skulle bo i båthuset. Ett båthus ligger på vattnet. Ett båthus har inget golv - där flyter istället havet in. Sovkojen i båthuset hade förståss golv men under golvet flyter vatten... Där är inte någon fast grund.

När en båt körde förbi hörde man svallvågorna klucka under golvet. Att gå på vatten är ju ett under, men att sova på vatten var helt otroligt. Vart jag än såg, såg jag vatten. Hörde vatten. Kände doften av hav. Men vet ni, rädslan började släppa taget! Enda gången jag fick fullständig panik var på kvällen när jag skulle gå in och sova i kojen i båthuset. Det hade hunnit bli mörkt men inga lampor var tända. Vattet låg där kallt och mörkt och jag hade bara en brits att gå på utmed väggen.

Nej, jag klarade inte av det. Skräcken blev för stor. Jag stod som förstenad i änden av båthuset och vågade inte gå in i min koj. Försökte få min hjärna att tänka rationellt. Finns det lyse här? Jo där, precis bakom mig. En strömbrytare. Finns det förresten elhär inne? Jag slog på strömbrytaren. Genast flödade ljuset ut ur de starka lysrören i taket. 

Jag kom på att jag glömt att andas på typ tio minuter.. Jag drog ett djupt andetag och med smygande steg strök jag utmed väggen de tiotal stegen in till vår sovkoj. Stängde dörren och andades ut. Framför fotändan på sängen var ett stort fönster från golv till tak. Med utsikt över havet. Oh shit! Mer vatten! Vatten överallt! Ja visst ja - det är ju en ö, en ö är omgiven av vatten...

När man tog en promenad in över ön så slapp man se vattnet ett tag. Lövträdens skira grönska påminde om midsommartiden och fåglarna sjöng för full hals. Svalorna häckade och hägern stod på spaning i viken. Ett par tranor flög iväg när jag kom för nära. - Visst är det vackert här! Utropade öborna och alla de tillresta midsommargästerna. Jo verkligen, svarade jag. Om man bortser från vattnet... 

H.D.S.L.

Klippa navelsträngen

"Mötas - skiljas är livets gång, skiljas - mötas är hoppets sång"

Idag har jag vinkat av min dotter på tågstationen i Malmö för vidare färd mot Köpenhamn och sen flyg till London. I fredags tog hon studenten och nästa vecka börjar hon sitt jobb som nanny. Jag är så glad och tacksam att hon lyckats bra i skolan, har en plan med sin framtid och en målmedvetenhet som tar henne framåt.

Självklart var det jättesvårt och känslosamt att säga hej då, jag kan ännu inte fatta att jag inte har henne kvar här hemma hos mej. Men när jag kom hem så var hennes rum tomt och alla saker som hon inte tog med sig nu ligger nedpackat i flyttlådor. Hon har rest, och det återstår att se när hon kommer hem igen.

Mammas lilla flicka har gett sig ut i världen och jag var tvungen att klippa den mentala navelsträngen. Hjärtat blöder av det såret, samtidigt som jag är mäkta stolt över henne och säker på att hon klarar sig bra. Hon står på egna ben och jag har gjort allt jag kan för att förbereda henne för vuxenvärlden. Nu lämnar hon skolans värld, släkt och vänner för att kasta sig ut på äventyr. Jag är övertygad om att hon kommer ha en fantastisk tid, träffa många trevliga människor och lära sig massor om livet, människor och andra kulturer.

Som tur är har jag ännu min son som bor hemma, så helt tomt blir det ju inte - än. Men det är ju bara en tidsfråga innan även han ger sig av ut i världen och än en gång får jag släppa ut en unge ur redet. Just denna veckan är han faktiskt iväg, så det är helt tomt här hemma. Men det kan ju också ha sina fördelar.

Jag bestämmer själv över fjärrkontrollen till tv:n, jag kan spela min musik hur högt jag vill, jag kan gå på toa med öppen dörr, jag äter bara det jag själv gillar och på de tider jag själv är hungrig. Lite som när man hade Föräldra-Fritt som tonåring - men nu istället barnfritt! Det är nog inte så dumt ändå att barnen blir vuxna och söker sig ut. Det är nog precis som det ska vara!

Under veckan som gick har jag även hunnit med att fylla 50. Kvällen firades på tu man hand med hjärtevännen och sen blev det lite gemensamt firande i samband med studentfesten i fredags. Så nu är jag mellan 50-60 och det är också precis som det ska vara. Jag känner mej i fas med livet och detta året är ju förutbestämt att vara mitt jubelår!

H.D.S.L.

Ditt livspussel

Man pratar om att man försöker få livspusslet att gå ihop. Att få logistiken att stämma, alla aktiviteter och intressen ska tillvaratas, familjemedlemmarna ska alla få sitt. Allt detta skapar en stress och ett missnöje, men vet du vad - man kommer aldrig att få ihop livspusslet! Och ju förr man inser det, ju bättre kommer man att må.

Enda sättet att få ihop ditt livspussel är att leva ensam och isolerad resten av ditt liv. Då möjligtvis kan du få ihop ditt pussel och bygga en bild som går ihop. Men om du lever tillsammans med en eller flera personer, har ett jobb eller skola att gå till, har släkt och vänner du umgås med, så har varje person du umgås med sitt livspussel.

Jag har mitt, mina två barn har sina och min hjärtevän har sitt. Tillsammans har vi fyra pussel. Olika många bitar kanske, dessutom fattas det bitar i barnens pussel. Tänk dig att vi blandar ihop dessa fyra pussel i en hög och försöker bygga ihop en enda bild av detta. Tror du att det funkar? Självklart inte. 

Du kommer aldrig lyckas få ihop livspusslet, du kommer aldrig att få det perfekta livet i total harmoni och jämvikt. Det tror jag nog också att de flesta av oss inser. Men varför fortsätter vi då jaga efter det? Vad är det som driver oss att tro att om vi bara får ihop våra pussel så kommer vi bli lyckliga? Kan livet sorteras som i cellerna på ett excelark?

Jag har slutat försöka få livet att funka perfekt. Det kommer alltid att uppstå oväntade situationer, oplanerade händelser kommer att dyka upp. Ska allt sådant bara bli ett stressmoment i mitt liv eller kan jag lära mig att leva mer i nuet? Ta vara på idag, glädjas åt det som blev bra, inte gräma mig över det som blev fel eller det jag inte hann med, släppa prestationsångesten.

"Gör det som är viktigt, inte det som är bråttom" är ett talesätt som sätter huvudet på spiken. Det finns så mycket måsten, bråttom - bråttom... Du måste, du borde, du skulle... Men vad är egentligen viktigt? Ja, det är inte pengar och prylar. Det är människor och relationer. När livet blir tungt och svårt så hjälper det inte med pengar på banken eller en Porshe i garaget. Då behövs goda vänner, kärlek och omsorg. 

Livet är en berg- och dalbana, upp och ner, hit och dit. Ibland blir man illamående, ibland hisnande glad. Men försök njuta av färden, spänn fast bältet och häng med! Välj glädjen, välj med hjärtat och magen men lyssna också på hjärnans logik. Var inte dumdristig men inte heller feg. Man ångrar mer det man inte gjorde än det man gjorde som inte blev så bra. 

Snart blir jag 50, går in i andra halvlek. Går in i övre medelåldern, blir tant, blir mogen och förhoppningsvis hyfsat klok och erfaren. Jag har lärt mig mycket på mina första 50 år, jag hoppas jag slipper göra om alltför många misstag igen. Att ge sig hän åt en ny kärlek är en stor risk. Kommer det hålla? Är han seriös? Kommer han att lämna mig? Men efter ett tag behövde jag bestämma mig. Våga ge mig hän, släppa alla försiktighetsåtgärder, hoppa utan fallskärm, lita på mina känslor. Jag bestämde mig. Jag vill hellre ha älskat helhjärtat än aldrig ha älskat alls.

H.D.S.L.