Se faran i vitögat

Jag gillar inte vatten. Sedan jag var liten har jag haft en skräck för vatten, och jag var 11 innan jag lärde mej simma. Jag undviker bryggor, broar och båtar. Ibland försöker jag utmana mig själv och utsätta mig för skrämmande situationer som har med vatten att göra. Sakta, sakta känner jag att paniken släpper och rösten i mitt huvud som skriker "fly!" blir allt mer tystlåten och mindre skräckslagen.

Nu har jag firat midsommar med att verkligen utsätta mig för skrämmande miljöer. "Face your fears" säger man. "Se faran i vitögat". Det började med en båtfärd från Gränsö kanal ut till en ö i Västerviks skärgård. En kvarts resa på en båt över saltstänkta böljor. Viss trygghet var det då skärgården är tät och jag såg hela tiden någon typ av land så att om båten skulle sjukna kunde jag simma i trygghet utan större svårigheter.

Sedan landsteg vi på en ö. En ö ligger mitt ute i havet. En ö är omgiven av vatten. En ö kan man komma runt men inte ifrån utan båt. En ö är det ultimata straffet för en vattenrädd. Men efter något dygn kunde jag faktiskt glömma bort att jag var på en ö. Då kom nästa test. Vi skulle bo i båthuset. Ett båthus ligger på vattnet. Ett båthus har inget golv - där flyter istället havet in. Sovkojen i båthuset hade förståss golv men under golvet flyter vatten... Där är inte någon fast grund.

När en båt körde förbi hörde man svallvågorna klucka under golvet. Att gå på vatten är ju ett under, men att sova på vatten var helt otroligt. Vart jag än såg, såg jag vatten. Hörde vatten. Kände doften av hav. Men vet ni, rädslan började släppa taget! Enda gången jag fick fullständig panik var på kvällen när jag skulle gå in och sova i kojen i båthuset. Det hade hunnit bli mörkt men inga lampor var tända. Vattet låg där kallt och mörkt och jag hade bara en brits att gå på utmed väggen.

Nej, jag klarade inte av det. Skräcken blev för stor. Jag stod som förstenad i änden av båthuset och vågade inte gå in i min koj. Försökte få min hjärna att tänka rationellt. Finns det lyse här? Jo där, precis bakom mig. En strömbrytare. Finns det förresten elhär inne? Jag slog på strömbrytaren. Genast flödade ljuset ut ur de starka lysrören i taket. 

Jag kom på att jag glömt att andas på typ tio minuter.. Jag drog ett djupt andetag och med smygande steg strök jag utmed väggen de tiotal stegen in till vår sovkoj. Stängde dörren och andades ut. Framför fotändan på sängen var ett stort fönster från golv till tak. Med utsikt över havet. Oh shit! Mer vatten! Vatten överallt! Ja visst ja - det är ju en ö, en ö är omgiven av vatten...

När man tog en promenad in över ön så slapp man se vattnet ett tag. Lövträdens skira grönska påminde om midsommartiden och fåglarna sjöng för full hals. Svalorna häckade och hägern stod på spaning i viken. Ett par tranor flög iväg när jag kom för nära. - Visst är det vackert här! Utropade öborna och alla de tillresta midsommargästerna. Jo verkligen, svarade jag. Om man bortser från vattnet... 

H.D.S.L.