Femtio nyanser av grått

Jag såg en humla på min morgonpromenad. Den hade störtat rakt ner i gatan och låg där död, mosad, med huvudet ner i asfalten. Hade den missbedömt avståndet? Blivit hastigt sjuk? Plötsligt insett att den egentligen inte borde kunna flyga alls? För aerodynamikens lagar säger ju att en humla med den kroppen och de små vingarna inte borde kunna flyga, men det gör den ändå.

Har du kraschlandat i livet? Eller insett att du höll på att krascha och gjorde en nödlandning? Där var jag för ett par-tre år sedan och nu är jag glad att jag valde att stanna upp när allt bara var katastrof i sikte. Att då dra i nödbromsen, kliva av tåget och sätta sig på en parkbänk och tänka efter, är det bästa man kan göra.

Att forstätta framåt på kollisionskurs är ju bara dumt och även de som nödlandat som fortsätter att kasa fram sitt livs flygplan på magen utan landningsställ eller bromsande fallskärm. Men det kostar ju prestige och stolthet att erkänna att jag har gjort fel, jag har valt fel i livet, jag har inte bromsat i tid. Men hellre erkänna ett misstag än att leva kvar i det och låtsas som att allt är bra.

För vi vill ju så gärna att allt är bra. Vi vill ju vara lyckliga, lyckade, duktiga och välordnade. Vi till och med ljuger för våra bekanta om dom frågar hur det är. Jo tack, bara bra, säger vi. Fast det är allt annat än bra. Men vi är så duktiga på att hålla fasaden uppe, bita ihop och kämpa på. Och så går vi hem och hoppas att i morgon, då vänder det. Då blir allt bättre. I morgon...

Men min nödlandning i livet gjorde mig till en bättre människa. Jag lärde mig massor, både om mig själv och om andra människor. Jag valde att inte bli bitter utan att bli bättre. Jag valde att förlåta och att acceptera att jag aldrig kommer få någon ursäkt. Jag valde att gå vidare, starkare, klokare och med mer empati och ödmjukhet.

Livet är inte bara svart och vitt, det har femtio nyanser av grått också. Tack vare svåra tider kan jag nu uppskatta goda tider. Ett liv fyllt av nya möjligheter, kärlek, vänskap, skratt och äventyr. Jag säger inte att allt är en lek, livet måste också innehålla djup, allvar och ja faktiskt en del svårigheter. För det är då man utvecklas både som individ och som par. 

Skratt är en skatt och tårar är ett kitt. Skratta tillsammans bygger upp något härligt, glädjefyllt och är en rikedom. Gråta tillsammans visar på seriositeten, överlåtelsen och känsligheten. Tårar är på riktigt, ett skratt kan man fejka. Skratten måste vara fler än tårarna men det ytliga får inte skyla över det djupa. Livet är på allvar, men ska levas med ett leende och med en fast övertygelse om att allt är möjligt. Efter en kraschlandning får man komma in i hangaren, bli reparerad och snart har man ny luft under vingarna!

H.D.S.L.

Med tidens hastighet

Nu har halva min sommarsemester passerat, två veckor har gått och två veckor återstår. Jag kan inte säga att jag jublar över väderleken men som hundmänniska är jag van att vistas utomhus i alla väder. Däremot är det en myt att säga "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Så är inte fallet. Det finns visst dåligt väder oavsett kläder. Men däremot behöver det inte betyda att man inte kan vara ute.

Flera jag pratat med om semestern säger med förfäran i rösten: Åh, så fort tiden har gått! Ja förresten, det säger folk ofta. När barnen växer upp, när man räknar efter hur länge man har jobbat på ett ställe, bott på ett ställe, varit tillsammans och så vidare. Tiden går fort när man har roligt, är ju ett ordspråk. Men har tiden inte en konstant hastighet?

Vad menar man egentligen när man säger att tiden går fort? För det tycker nämligen inte jag. Tiden har ju faktiskt samma hastighet hela tiden och det är ju vad jag fyller tiden med som gör att tiden verkar gå fortare eller långsammare. Tiden släpar sig fram när man sitter och väntar på något och tiden rusar iväg när man sitter i glada vänners lag. 

Det är ju vår uppfattning om tiden som skiftar, inte tiden i sig. Jag som är en något inrutad och strukturerad person har därför lite svårt att förstå att man kan tycka att tiden går fort. Tiden är konstant men jag kan vara effektiv i att utnyttja min tid och göra många saker på en dag. Jag brukar kunna hitta på ganska mycket under dygnets timmar, förutom nu. För nu är det semester!

Semestern är den tiden då jag kan göra ingenting och det är som det ska vara. Jag tar av mej klockan och lever efter ljuset, hungern och tröttheten. Vilar, äter, läser, tränar, umgås, promenerar, tar sovmorgon, duschar hett och länge, dricker ännu en kopp kaffe... Inga måsten, ingen brådska, bara blanka lediga dagar tillsammans med mannen i mitt liv. Det om något är väl semester!

H.D.S.L.

Det viktigaste först

Jag har nämnt ett favorit-talesätt förut: "Gör det som är viktigt, inte det som är bråttom". Då gäller det att kunna prioritera. Göra det viktigaste först. Vad är då viktigast? Ja det måste ju hela tiden ställas i relation till allt annat som pockar på min uppmärksamhet. Det finns alltid saker som behöver göras, det finns alltid människor med behov. Men vad är viktigast, just nu? För mig, i mitt liv?

På jobbet sitter jag ibland och fakturerar. Det är självklart viktigt. Det är så vi får våra intäkter till bolaget. Men så ringer telefonen. Då lägger jag mina papper åt sidan för människan i andra änden av telefonlinjen är just nu viktigare. Sedan sitter jag kanske och lägger in bokningen som kunden ringde om nyss. Då knackar det på dörren och en annan kund kommer in och vill titta på en lokal. Då lägger jag bokningen åt sidan och tar hand om mitt kundbesök. Hela tiden prioriteringar.

Jag måste hela tiden vara beredd på att omprioritera min dag, det är den mänskliga kontakten som alltid kommer först. Precis likadant tänker jag i mitt privata liv. Det finns alltid sysslor som ska göras, tvätta, städa, handla, diska, stryka... Men när en vän behöver mig så lägger jag allt det praktiska åt sidan och ägnar min uppmärksamhet åt min vän. 

För att få goda vänner behöver man själv vara en god vän, sägs det. Det tror jag är sant och allt handlar om prioriteringar. Vad är viktigt och vad är bråttom? Det finns alltid saker som måste göras, men vad kan vänta lite och vad är viktigast just nu? Självklart alltid människan. I alla fall i min värld. Men samtidigt får jag inte prioritera bort mig själv.

Om man är en god vän kan man också bli uppslukad om man inte är rädd om sig själv. Det finns alltid energitjuvar, människor som behöver dej men som aldrig tillför något i ditt eget liv. Till slut känner du dig bara utnyttjad och tom. Harmoni är när man har vänner som både ger och tar. Jag har flera fina vänner i mitt liv nu, som vill veta hur jag mår, vad jag känner och vad jag tycker och tänker.

Jag får inte glömma att det viktigaste är alltid mitt eget liv, det är bara jag som har ansvar för mitt eget väl och ve, det kan jag aldrig hålla någon annan ansvarig för. Jag väljer mycket själv i mitt liv, hur jag hanterar det som drabbar mig och hur jag gensvarar på hur andra beter sig gentemot mig. Det är mitt val och mitt ansvar. 

Det är inte alltid enkelt att veta vad som är viktigast, det finns heller inget enkelt svar. Man får följa sitt hjärta och sin magkänsla. Ibland får man omprioritera flera gånger, det som var viktigt igår kanske inte är lika viktigt idag. Det gäller att inte vara rädd att omprioritera. Det kan även gälla människor. Vänner kommer in i ditt liv ett tag och är viktiga, men så kommer nya människor in i ditt liv och är viktigare just nu. 

Det innebär inte att de gamla vännerna är mindre värdefulla, men just nu är andra människor viktigast i mitt liv. Livet är ett pågående skeende, vi går igenom olika faser och pärser. Olika människor kommer i min väg och tillför nya dimensioner i mitt tankeliv och känsloliv. Allt får mig att växa och utvecklas. För att det är det jag vill och det gör mig till en bättre människa, som kan prioritera och välja det viktigaste först.

Hej Då Så Länge:)

På besök i storstan

Under de senaste 20 åren ungefär har jag försökt åka till Stockholm minst en gång om året. Tycker det är trevligt att lära känna min huvudstad och det finns så mycket att titta på. Kultur, shopping, folk och stadsmiljöer, hus och hav och parker. Jag kan inte säga att jag är jättebra på att hitta, men jag har lärt mig hur jag tar mig fram dit jag vill med tunnelbana, buss och pendeltåg.

Nu har jag varit i Stockholm de senaste två helgerna då min hjärtevän befunnit sig på sjukhus efter en operation, så att jag kunnat besöka honom. För jag vill ju inte sitta hemma och grubbla och längta och sakna, när han är där. Jag vill ju vara där han är, sådan är kärleken.

Jag har en barndomsvän som bor i Stockholm så jag har kunnat sova hos henne. Det har varit en trygghet och samtidigt har vi fått tillfälle att umgås som på den gamla goda tiden. Det är något speciellt med vänner man haft sen barnsben. Vi har hängt ihop sen första dagen i första klass, genom hela grundskolan och två år på gymnasiet. Sedan har våra vägar skilts åt, men vi har alltid hållit kontakten, om än sporadiskt under vissa perioder i livet.

Det finns ett djup och en ordlös kontakt med den man delat så mycket med. Hela vår uppväxt, skoltid, tonårstid, förälskelser och sorger. Vi har pratat om allt och delat livet både då och nu. Vi har samma humor och man behöver inte förklara, hon fattar ändå. Dessutom är hon sjukvårdsutbildad och kan förklara och bekräfta lite funderingar jag haft kring hjärtevännens tillstånd.

Men under mina dagar i storstan har jag också hunnit med att träffa en ny vän. Vi har fått kontakt via en hundgrupp på Facebook och man känner ganska snabbt när man funnit en själarnas gemenskap, en syster, en frände. Vi har haft en del erfarenheter av livet som vi kan relatera till och det är så spännande att hitta någon man kan vända och vrida på tankarna tillsammans med, som man både kan stötta och få stöd av. Så tacksamt!

Under denna Stockholmsperiod har jag inte hunnit med någon shopping. Men på kvällarna efter besökstiden har jag och min barndomsvän gått ut och käkat och gått på puben och igår hamnade vi på en jazzklubb. Mitt nya vuxenliv erbjuder en buffé av nya och spännande upplevelser som jag gladerligen kastar mig över. Min tid är nu, mitt liv väljer jag själv, jag behöver inte utplåna mitt eget jag utan jag får ta plats som jag är i livet tillsammans med hjärtevännen.

Jag växer hela tiden på insidan, tar till mej upplevelserna, både positiva och negativa, som erfarenheter i mitt liv. Jag omvärderar, vårdar en del och förkastar annat, jag städar ur mitt själsliga hus från damm och spindelväv. Det krossade glaset jag vandrat på alltför länge sopar jag bort nu och det gör jag med glädje, inte med fruktan. Detta är sannerligen mitt jubelår! 

H.D.S.L.