Hello music lovers

Ikväll har jag varit på konsert med ett storband, och det spelades jazz på hög volym. I somras upptäckte jag storband på allvar och insåg att jag faktiskt gillar det. Så det resulterade i en spellista på Spotify som jag byggde ihop med jazzlåtar. Den är mysig bakgrundsmusik på helgen när jag står och donar i köket.

Men på jakten efter bra jazzlåtar stötte jag på gamla klassiker som jag vuxit upp med där hemma. Sådant som min pappa spelade och som han under hela min barndom hävdat var klassiker och odödliga pärlor. Jag börjar inse att han har rätt och med förvåning undrar jag när detta hände! När blev jag så vuxen? Eller gammalmodig? Eller bara mogen?

När Malena Ernman var med i Melodifestivalen upptäckte jag hennes musik och några sådana låtar finns nu på min klassiska spellista. Opera, operett och klassisk musik har också en plats i mitt musikhjärta, men det är inte så ofta som jag får tid och tillfälle att koppla av med sån musik. För det är musik för vila och kontemplation.

Vad hände då med min tonårs musik? ELO, Pink Floyd, Chicago, Toto, Dire Straits, Meat Loaf, Kate Bush, Magnus Uggla, ABBA och många fler. Tja, ibland kan jag lyssna på någon låt som jag plötsligt minns, men dom låter aldrig lika bra som jag minns dom. Kanske för att musiken oftast är kopplad till något minne. Så det är ju mer av en nostalgitripp än en musikalisk höjdpunkt.

Till vardags, i bilen och här hemma blir det mest modern musik, någon av de kommersiella radiokanalerna som NRJ, Mix Megapol eller Rix FM blir det och jag kan sjunga med i de mesta låtarna, för jag hänger med min tid, det är viktigt för mig. Det enda jag inte lyssnar på är dansbandsmusik. Så självklart är det min hjärteväns favoritmusik, så det är väl en av få punkter där vi inte är överens.

Men det påminde mig om en katastrof-date jag hade när jag var 20 år. Han var mörk, snygg och hade vit kostym (det här var alltså i mitten av 80-talet). Vi satt och pratade om allt och så frågade han mig om vilken musik jag gillade. Jag berättade om det jag lyssnade på oftast, vilket då var pop och rock och samtalet fortsatte med att jag berättade om att jag lyssnar på många olika stilar men jag gillar verkligen inte dansbandsmusik. Sen satt jag en stund och gjorde mig lustig över hur töntig dansbandsmusik är. Så tog det samtalsämnet slut och det var tyst en liten stund. Så jag frågade honom vad han jobbade med. Han tittade till på mej, tittade bort och sa: "Jag spelar synt i ett dansband. Polarnas orkester". Och jag trodde jag dog. Jag önskade att marken skulle öppna sig och sluka mig. Herregud så pinsamt! 

Han skjutsade hem mej under tystnad och vi sågs aldrig mer, men några veckor senare fick jag ett vykort. På ett dansband. Polarna. Med allas namntackningar. Jag tror han förlät mig min dåliga musiksmak... Sen började han spela med Lotta Engberg och skrev låtar och jag får väl ha det som en evig belastning att jag har mobbat en kändis... Och ja, jag har en spellista med dansbandsmusik nu. 

H.D.S.L.