Rädd, räddare, vettskrämd

Jag har skrivit förut om min skräck för vatten, och det är ingen vanlig rädsla. Man hör uttryck som "förlamad av skräck" och "stel av rädsla" och det är så det känns. Min logiska hjärna slutar fungera och jag bara stannar av och det enda som rusar är mitt hjärtas slag. Benen lyder inte, jag står som förstenad. Det går inte att resonera bort.

Vatten är illa, rinnande vatten såsom åar är värre och mörkt djupt vatten är värst. Jag får stålsätta mig för att gå förbi en liten damm uppe där min hjärtevän bor, på kvällen i mörkret. Jag vänder bort blicken och går förbi med raska steg. Trots att jag rent logiskt vet att dammen är helt ofarlig. Jag kan säkert vada tvärs över.

Jag utmanar hela tiden mig själv genom att utsätta mig för situationer där jag måste konfrontera min rädsla. Jag går förbi dammen ofta, jag åker båt, jag går ut på bryggor och broar. Det funkar bättre och bättre och panikkänslorna blir alltmer hanterbara. Det är bara vatten i mörkret kvar nu att öva på.

För vatten i mörker är något jag inte kan hantera. Jag blir paralyserad, skräcken kramar mitt hjärta. Kanske beror det på att jag förut varit mörkrädd också. Men det har jag systematiskt jobbat bort under att antal år när jag blev mamma. För då bestämde jag mig att en mamma kan inte vara mörkrädd.

Så jag började med att gå ut på promenad i mörkret. Först med ficklampa, sen i månsken, och nu går jag obehindrat i mörker utan någon rädsla. Det är en sådan befrielse när man övervunnit en rädsla så därför ger jag inte upp med min vattenskräck. Även om jag aldrig kommer att älska vatten så vill jag slippa panikkänslorna och skräcken.

För samtidigt är det ju sunt att ha respekt för vatten. Det är kanske min stenålderssjäl som tar över och säger att vatten är farligt, man kan drunkna. Det hjälper inte att jag vet att jag kan simma. Precis som det är logiskt att vara rädd för dödliga ormar, tigrar och lejon, krokodiler och giftspindlar. Ren självbevarelsedrift.

Alla har nog något vi är rädda för och olika sätt att hantera vår rädsla. Det viktigaste är att våra rädslor inte får ta över och begränsa vårt liv. Att vi måste undvika miljöer i sådan uträckning att vi inte kan göra det vi vill. Jag vill leva ett liv i frihet och inte låta mina rädslor styra mig. Det är värt att kämpa mot våra rädslor för att vinna ett liv i frihet utan begränsningar.

H.D.S.L.