I morgon är en annan dag

"En dag föddes vi. En dag kommer vi att dö. På en dag kan man möta sitt livs kärlek. Allt kan förändras på en dag, glöm inte det"

Det kan finnas stunder i livet när det känns hopplöst. Du kanske går igenom svårigheter av något slag och du vet inte hur du ska komma vidare. Men så plötsligt vänder det och du ser en ljusning, en lösning. Livet får en annan riktning och allt förändras. På bara en dag kan allt bli annorlunda.

Du kanske möter en person som säger något som får dig att stanna upp och tänka efter. Eller du kommer själv till insikt om hur du kan ändra inriktningen på ditt liv. Min oas i livet har alltid varit skogen. Där har jag funnit frid, sinnesro och tid att tänka. Där råder tystnad och harmoni. Där finns ingen stress eller krav.

Mitt behov av skogspromenader har succesivt minskat allt eftersom jag har ett gott liv nu. Dessutom har jag ingen stor hund som behöver rusa av sig i skogen. Men främst mår jag bra, och det är verkligen sant att livet kan förändras på bara en dag.

Från 2006 till 2012 hade jag mina svåra år och jag tog ofta min tillflykt ut i skogen. Där kunde jag gråta, skrika, ropa till Gud där uppe som kändes så avlägsen. I skogen fick jag en paus från vardagen och kunde samla ny kraft. Jag blir alltid lugn när jag kommer ut i skogen. Därför kan jag aldrig bo i storstan eller på slätten. 

Jag är född och uppväxt intill skogen och ett av mina första barndomsminnen är när jag blev arg på mamma när jag inte fick som jag ville, så då skulle jag rymma hemifrån. Jag packade en fikakorg och tultade ut i skogen, tio meter bort. Där åt jag upp mitt fika och efter någon halvtimme hade jag tröttnat och gick hem igen.

När jag var 5 år byggde pappa en sommarstuga vid en sjö mitt i skogen. Jag var mer rädd för vattnet än för skogen. Stugan ligger ensligt och närmaste granne är våra släktingar på bondgården 2 kilometer bort. Så det blev många promenader genom skogen upp till gården. Där fanns mina sysslingar att leka med, hö att hoppa i och djur att klappa. En idyll, ett ljuvt barndomsminne som jag för alltid bär med mig.

Jag tror det är bra om vi kan hitta ett sätt att ta hand om vår stress, vår oro och vår problemhantering. Vi behöver alltid utvecklas som människor, vi blir ju aldrig färdiga. Det finns alltid saker hos mej som kan bli bättre och jag lär mig ständigt saker om både mig själv och om andra. Så länge jag har en vilja att bli en bättre människa så kan mycket förändras på bara en dag.

Det finns många människor som kan berätta om livsförvandlande händelser, ofta är det något som hänt plötsligt, från en dag till en annan. Så sluta inte hoppas, plötsligt händer det! Tänk vilken skillnad en enda dag kan göra! Hitta din oas, samla kraft, en dag kommer din dag. 

H.D.S.L.

Göra som jag vill

"When I was a child I was dreaming of growing up. This shit is not what I expected" 

När man är liten så längtar man efter att bli stor. Man vill bestämma själv. Vad jag får köpa i affären, vad jag ska ha på mej, vad jag ska äta, när jag ska gå och lägga mig. Så blir man stor och inser att det är inte så enkelt - eller så roligt heller för den delen. 

Jag måste fortfarande gå och lägga mig i tid, för att orka upp till jobbet, ja jag orkar helt enkelt inte vara uppe för sent! Jag måste tänka på vad saker kostar när jag handlar mat och prylar. Jag måste se anständig ut när jag klär på mej, det ska passa sammanhanget och de sociala reglerna. Så roligt att bli vuxen var det ju inte...

Att hoppa i sängen har inte någon lockelse längre, inte att äta ett kilo lösgodis heller, eller ett helt glasspaket. Att kunna göra vad jag vill när jag vill hur länge jag vill är ju inte realistiskt. Det finns så mycket annat man måste anpassa sig till, även om föräldrarna inte bestämmer över mig längre.

Det är till och med så att det som lät lockande i barndomen inte verkar vara en så bra idé trots allt. Jag hade en dröm om den perfekta frukosten när jag var liten. Jag gillade havregrynsgröt och jag älskade vaniljsås. Tänk att kombinera dessa två! Kan ju bara bli dubbelt så bra! Eller? Min mamma lät mig aldrig prova, och när jag blev stor nog att göra min egen frukost insåg jag att idén var nog inte så lysande ändå, så jag har aldrig provat.

Visst finns det fördelar med att få bestämma själv. Nån blodpudding serveras inte i detta hem. Fjärrkontrollen till tv:n ligger i min hand. Hunden sover i min säng. Jag duschar länge och hett. Men all frihet gör mig inte lyckligare. Det spelar ingen roll om jag kan äta oxfilé varje dag om jag inte har någon annan att dela måltiden med.

En hjärtevän, en partner, en god vän, en arbetskamrat. Vi är alla människor och vi behöver andra människor. Det är genom att interagera med andra människor som livet blir intressant och spännande. Att höra någon annan berätta sin livshistoria. Att få dela glädjeämnen och svårigheter med någon annan. Någon att skratta med och gråta med.

"Det finns ett helvete, att vara ensam, och ett himmelrike, att kunna vara det" har någon klok person sagt. Påtvingad ensamhet är förfärlig och förödande, men när jag själv kan välja att nu vill jag vara ensam, då njuter jag av det. För jag vet att när som helst kan jag ringa eller besöka en medmänniska och jag är aldrig riktigt ensam.

Så veckans utmaning till oss alla är att försöka se den där ensamma människan. Hälsa på personen, se hen i ögonen och ta lite av din tid att småprata lite. Om vädret, om stan, om vad som helst som passar just där just då. Du kanske kan bli den människans ljuspunkt den dagen. En liten enkel handling för dig men som kan sprida värme och glädje åt någon annan som saknar det. Det är att vara vuxen!

H.D.S.L.

Alla hjärtans dag

Idag är det den 14 februari, det vill säga Alla Hjärtans Dag. För de som är ensamma kan det vara en jobbig dag, ungefär som julafton. Ingen dag man vill sitta ensam. Men varför stirra sig blind på att bara tänka på sin partner? Jag har firat dagen på flera sätt, först frukost med hjärtevännen, sen lunch med mamma och pappa, eftermiddagsfika med brorson med dotter, telefonsamtal med sonen i Australien och med dottern i England. Dessutom fick jag ett brev.

Det damp ner i min brevlåda i fredags och med röda bokstäver stod det att det skulle öppnas idag. Brevet kom från en kär väninna, där hon skrev ner sin uppskattning av vår vänskap. Det var nog det finaste kärleksbrev jag nånsin fått! Men ett så effektivt sätt att nå en vän och fira alla hjärtans dag, även om det är på distans. 

Det finns många sätt att visa uppskattning och omtanke, inte bara en bukett röda rosor utan så mycket annat. När han säger "kör försiktigt" är inte det kärlek? När mamma frågar om jag behöver något, är inte det kärlek? När barnen ringer mej, är inte det kärlek? Vi missar ibland det äkta för att vi matas med klichéer och schabloner. 

Jag tror man behöver bli mogen, vuxen, för att se det innerliga i det vardagliga. Vi får höra att kärleken ska vara stormande och virvlande och svepa iväg med oss, förvandla vårt gråa liv till ett liv med färger och glitter. Men är det verkligen det vi vill ha?

Jag personligen föredrar ett enkelt liv, en vardag som visserligen kan vara grå ibland men den är trygg och lugn. Jag föredrar något stabilt och genuint. Men det betyder inte att jag inte gillar överraskningar och spontana infall. Men med en stadig grund är det lättare att vara impulsiv, så tänker jag. Det ena kompletterar det andra liksom.

Lever du ensam finns det alltid någon annan människa i din närhet som du kan glädja. Det behöver inte vara märkvärdigt, en kram, en fika, ett gott samtal. Det kan göra stor skillnad i en annan människas liv, du kan göra en stor skillnad i en annan människas liv. Men vi behöver våga vara äkta och våga leva ut vad vi känner.

Robert Broberg skrev i en sång: "bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja". En mycket fyndig text och så sann. Ibland är vi ute på hal is, kanske även tunn is, men om vi aldrig vågar något kan vi inte heller uppnå något nytt. Man måste prova nya saker för att få nya resultat. Att gå runt i samma gamla spår leder inte fram till något nytt.

I morgon går jag in i nya arbetsuppgifter på min gamla arbetsplats. Det är både tryggt och osäkert. Jag känner förväntan blandat med lite bävan. Jag prövar något nytt men med en stabil grund av erfarenheter i huset att stå på. Jag har fina kollegor att jobba med så tillsammans är jag övertygad om att vi kommer att lyckas. 

Så sammanfattningen av Alla Hjärtans Dag får bli detta: Ensam är inte stark, kärleken har många ansikten och du kan sträcka ut en hand och nå ett ensamt hjärta. Kärlekens matematik är att ju mer den delas, ju större blir den.

H.D.S.L.

Hemliga begär

När jag började med med denna blogg så var jag på väg i livet. Jag var nyskild och ville ta tag i mitt liv och få ordning på alla spretiga tankar. Jag har alltid tyckt om att skriva uppsatser, dikter och noveller, så varför inte en blogg? Bli lite modern... För att mitt inre, som jag så länge lagt locket på, ville ut.

Jag började också ett nytt spår, ett hälsosammare liv. Jag gick från soffpotatis till hyfsat vältränad 50-åring. Det tog mig ett år att bryta gamla vanor och lära mig äta rätt, motionera mera och jag vågade mig till och med iväg till gymet. Där är jag numera stammis och rör mig vant mellan maskinerna. Det var helt otänkbart för bara tre år sen.

Men ibland faller jag till föga. Det började med en semester i våras till Kanarieöarna. God mat och lata dagar resulterade i två kilo extra på vågen. Jaja, inte så farligt, två kilo, det kan man leva med. Sen blev det sommar och äta ute, äta sent, mindre timmar på gymet eftersom man inte var hemma. De två kilona stannade kvar. Jag var okej med det.

Sen kom ytterligare en semesterresa i höst och då kom ett kilo till. Då kom jag till besinning och bestämde mig för att alla tre måste bort. Så blev det jul... Julmat... Choklad... Sedan nyår... Festmat... Men nu har jag sedan några veckor aktivt tagit tag i mitt välbefinnande igen. För det är ju faktiskt det som det handlar om. Välbefinnande.

Jag mår bättre när jag håller vikten och tränar regelbundet. Känner mig pigg, stark, frisk och fräsch. För det mesta går det bra, jag har tid att träna på veckorna och när jag bara har mig själv att laga mat till är det lättare att leva enkelt. Men ibland slår de till. Hemliga begär. Choklad. Glass. Jordnötter. Jag vill inte ens ha det hemma, men ibland blir det så ändå. 

Jag äter och njuter. Sen skäms jag. Gömmer förpackningen långt ner i sophinken. Vill inte ens erkänna för mig själv att jag fallit. Ätit en stor näve jordnötter eller en fjärdedels glasspaket. Nej jag vet, det är inget frosseri, men ändå ett misslyckande. Jag tappade kontrollen. Självkontrollen. Att kämpa mot kilona är uppenbarligen en livslång kamp. Men jag tänker inte ge mig.

Jag har ett mål, en ny målvikt och har en långsiktig plan. Det ska inte vara övermäktig utan genomförbar utan att misshandla mig själv. För det får jag nog erkänna att jag gjorde sist. Att klämma så många kilon på så kort tid som jag gjorde då var en extrem övning i självdiciplin och späkning. Min kropp värkte ständigt av träningen, musklerna skrek av smärta. Magen skrek av hunger men jag bet ihop och det gav resultat.

Jag lärde känna min kropp i alla fall, så mycket var vunnet med det. Jag känner vilka övningar som jobbar med de olika musklerna, jag märkte direkt i magen om jag ätit nägot som inte var så nyttigt. Jag lärde mig lyssna till kroppens signaler, något jag ignorerat så länge förut. Jag är en erfarenhet rikare och vill inte vara utan mitt nya liv och min nya kropp. Men ibland är jag bara en liten flicka. Som längtar efter en stor glass... Det går nog aldrig över!

H.D.S.L.