När man är liten så längtar man efter att bli stor. Man vill bestämma själv. Vad jag får köpa i affären, vad jag ska ha på mej, vad jag ska äta, när jag ska gå och lägga mig. Så blir man stor och inser att det är inte så enkelt - eller så roligt heller för den delen.
Jag måste fortfarande gå och lägga mig i tid, för att orka upp till jobbet, ja jag orkar helt enkelt inte vara uppe för sent! Jag måste tänka på vad saker kostar när jag handlar mat och prylar. Jag måste se anständig ut när jag klär på mej, det ska passa sammanhanget och de sociala reglerna. Så roligt att bli vuxen var det ju inte...
Att hoppa i sängen har inte någon lockelse längre, inte att äta ett kilo lösgodis heller, eller ett helt glasspaket. Att kunna göra vad jag vill när jag vill hur länge jag vill är ju inte realistiskt. Det finns så mycket annat man måste anpassa sig till, även om föräldrarna inte bestämmer över mig längre.
Det är till och med så att det som lät lockande i barndomen inte verkar vara en så bra idé trots allt. Jag hade en dröm om den perfekta frukosten när jag var liten. Jag gillade havregrynsgröt och jag älskade vaniljsås. Tänk att kombinera dessa två! Kan ju bara bli dubbelt så bra! Eller? Min mamma lät mig aldrig prova, och när jag blev stor nog att göra min egen frukost insåg jag att idén var nog inte så lysande ändå, så jag har aldrig provat.
Visst finns det fördelar med att få bestämma själv. Nån blodpudding serveras inte i detta hem. Fjärrkontrollen till tv:n ligger i min hand. Hunden sover i min säng. Jag duschar länge och hett. Men all frihet gör mig inte lyckligare. Det spelar ingen roll om jag kan äta oxfilé varje dag om jag inte har någon annan att dela måltiden med.
En hjärtevän, en partner, en god vän, en arbetskamrat. Vi är alla människor och vi behöver andra människor. Det är genom att interagera med andra människor som livet blir intressant och spännande. Att höra någon annan berätta sin livshistoria. Att få dela glädjeämnen och svårigheter med någon annan. Någon att skratta med och gråta med.
"Det finns ett helvete, att vara ensam, och ett himmelrike, att kunna vara det" har någon klok person sagt. Påtvingad ensamhet är förfärlig och förödande, men när jag själv kan välja att nu vill jag vara ensam, då njuter jag av det. För jag vet att när som helst kan jag ringa eller besöka en medmänniska och jag är aldrig riktigt ensam.
Så veckans utmaning till oss alla är att försöka se den där ensamma människan. Hälsa på personen, se hen i ögonen och ta lite av din tid att småprata lite. Om vädret, om stan, om vad som helst som passar just där just då. Du kanske kan bli den människans ljuspunkt den dagen. En liten enkel handling för dig men som kan sprida värme och glädje åt någon annan som saknar det. Det är att vara vuxen!
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar