Hemliga begär

När jag började med med denna blogg så var jag på väg i livet. Jag var nyskild och ville ta tag i mitt liv och få ordning på alla spretiga tankar. Jag har alltid tyckt om att skriva uppsatser, dikter och noveller, så varför inte en blogg? Bli lite modern... För att mitt inre, som jag så länge lagt locket på, ville ut.

Jag började också ett nytt spår, ett hälsosammare liv. Jag gick från soffpotatis till hyfsat vältränad 50-åring. Det tog mig ett år att bryta gamla vanor och lära mig äta rätt, motionera mera och jag vågade mig till och med iväg till gymet. Där är jag numera stammis och rör mig vant mellan maskinerna. Det var helt otänkbart för bara tre år sen.

Men ibland faller jag till föga. Det började med en semester i våras till Kanarieöarna. God mat och lata dagar resulterade i två kilo extra på vågen. Jaja, inte så farligt, två kilo, det kan man leva med. Sen blev det sommar och äta ute, äta sent, mindre timmar på gymet eftersom man inte var hemma. De två kilona stannade kvar. Jag var okej med det.

Sen kom ytterligare en semesterresa i höst och då kom ett kilo till. Då kom jag till besinning och bestämde mig för att alla tre måste bort. Så blev det jul... Julmat... Choklad... Sedan nyår... Festmat... Men nu har jag sedan några veckor aktivt tagit tag i mitt välbefinnande igen. För det är ju faktiskt det som det handlar om. Välbefinnande.

Jag mår bättre när jag håller vikten och tränar regelbundet. Känner mig pigg, stark, frisk och fräsch. För det mesta går det bra, jag har tid att träna på veckorna och när jag bara har mig själv att laga mat till är det lättare att leva enkelt. Men ibland slår de till. Hemliga begär. Choklad. Glass. Jordnötter. Jag vill inte ens ha det hemma, men ibland blir det så ändå. 

Jag äter och njuter. Sen skäms jag. Gömmer förpackningen långt ner i sophinken. Vill inte ens erkänna för mig själv att jag fallit. Ätit en stor näve jordnötter eller en fjärdedels glasspaket. Nej jag vet, det är inget frosseri, men ändå ett misslyckande. Jag tappade kontrollen. Självkontrollen. Att kämpa mot kilona är uppenbarligen en livslång kamp. Men jag tänker inte ge mig.

Jag har ett mål, en ny målvikt och har en långsiktig plan. Det ska inte vara övermäktig utan genomförbar utan att misshandla mig själv. För det får jag nog erkänna att jag gjorde sist. Att klämma så många kilon på så kort tid som jag gjorde då var en extrem övning i självdiciplin och späkning. Min kropp värkte ständigt av träningen, musklerna skrek av smärta. Magen skrek av hunger men jag bet ihop och det gav resultat.

Jag lärde känna min kropp i alla fall, så mycket var vunnet med det. Jag känner vilka övningar som jobbar med de olika musklerna, jag märkte direkt i magen om jag ätit nägot som inte var så nyttigt. Jag lärde mig lyssna till kroppens signaler, något jag ignorerat så länge förut. Jag är en erfarenhet rikare och vill inte vara utan mitt nya liv och min nya kropp. Men ibland är jag bara en liten flicka. Som längtar efter en stor glass... Det går nog aldrig över!

H.D.S.L.