"Solen går hastigt ner, ett glödande klot som sjunker ner bakom linjen där himmel och hav tycks mötas. Den linje vi kallar horisont. En lysande bro av ljus följer solen över havet, från horisonten ända till stranden. Vågorna kluckar sakta och cikadornas sång skapar en nästan magisk atmosfär.
Hennes kropp är fortfarande varm efter en dag i solen och hon skakar ur lite sand ur ena skon. Hon är behagligt mätt efter en romantisk och utsökt middag tillsammans med mannen i hennes liv. Den mannen som hon fick vänta så många år på att möta, den mannen hon inte ens visste fanns men som hon visste var den rätte när de äntligen möttes.
Efter så många år av hjärtesorger och olycka, ensamhet och förtvivlan, hade hon äntligen hittat fram. Nu hade hon äntligen fått ro och hon var fri. Fri att älska, fri att leva det liv hon bara kunnat drömma om. Hon tog hans hand och de vandrade sakta hemåt genom stan.
Det doftar av hav och solvarm strand. Palmerna rasslar mjukt i kvällsbrisen och de möter andra förälskade par, hand i hand. En fågel hade lyckats fånga en cikada och lekte med den innan den åt upp den. En och annan vildhund strök förbi men undvek kontakt med människor. De hade dåliga erfarenheter av folk och hade lärt sig vara på sin vakt.
Hon ville ta hand om dem alla, ge dem mat och omsorg, visa dem att människor också är goda. Men det var inte möjligt, de var för många och för skygga och tiden var så kort. Hon var ju bara här på semester. Nu var det istället tid för henne att ta hand om sig själv. Och att vårda kärleken.
Det spelar ingen roll vad framtiden kommer med för utmaningar. Hon lever här och nu och njuter av varje minut. Hon låter alla goda känslor få plats och tvekar inte att bejaka dom. Det spelar ingen roll att det tog henne 50 år att upptäcka kärleken, både till livet och till honom. Hon vet att deras hjärtan kommer leva för evigt."
Detta låter som ett utdrag ur en romantisk kärleksnovell, men detta är min verklighet precis just nu! Kalinychta från Kreta!
Hej Då Så Länge <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar