När rädslor klingar av

När jag var liten var jag mörkrädd. Det är nog de flesta barn någon period i livet. Pappa försökte hjälpa mig träna bort det men det blev bara värre. När jag flyttade hemifrån sov jag alltid med en lampa tänd. Men när jag blev mamma så bestämde jag mig för att jag måste ta itu med detta. Jag började med att inte ta med mig ficklampa på kvällspromenaderna med hunden.

Är det fullmåne så blir det faktiskt riktigt ljust ute även utan gatlyktor. Sakta men säkert tränade jag bort min mörkerrädsla och nu har jag nästan svårt att komma ihåg hur det var, vilket hinder det var för mig i vardagen. Med en stark motivation och medveten träning så går det att komma över en rädsla som tidigare styrt mitt liv.

Jag hade under senare år även utvecklat en fobi för vatten, något jag alltid varit rädd för men nu var det skräck. Jag försökte att jobba bort det men det lyckades jag inte med. Det var också lättare att undvika vatten än det var att undvika mörker. Man märker inte när en rädsla övergår i en fobi, plötsligt är det bara övermäktigt.

När man möter något man är rädd för så sägs det att man har två alternativ, flykt eller försvar. Att springa därifrån, undvika situationen, är ju ett sätt att slippa utsätta sig för sin rädsla. Att försvara sig är ett annat sätt. Anfall är bästa försvar sägs det. Reptilhjärnan slår till och man hugger direkt. Men jag tror det finns ett tredje sätt.

Stanna och blunda. Som strutsen, stoppa huvudet i sanden. Eller som igelkotten, kura ihop dig och hoppas det försvinner. Jag var rädd för min ex-man, detta var mitt sätt att överleva i en destruktiv relation. Jag tror detta är ett typiskt kvinnligt sätt att hantera rädslor. Jag vet både av egen erfarenhet och av kvinnor jag talat med. 

Man blir extra lyhörd, man blir anpassningsbar såpass att man bleknar bort själv. Man väljer att inte se, man reagerar instinktivt för att överleva. Men jag tror också att en rädsla förstärker en annan, och så länge jag var fast i en osund relation kunde jag inte heller hantera min vattenfobi. Men de senaste åren när jag börjat ett nytt liv har vattnet kommit till ytan, för att vara komisk.

Jag upptäckte att när andra rädslor klingar av så blir det mycket lättare att hantera fobierna. De har inte lika stort grepp över mitt liv och när jag är trygg i mig själv och med mitt liv så kan jag lära mig att hantera min rädsla för vatten. Det handlar om att utsätta sig för situationer där jag förut kände mig rädd. Att möta min rädsla när jag känner mig trygg. 

När jag vandrade utmed havet nu på semestern så kände jag mig plötsligt fri. Jag är inte längre rädd, jag är bara lycklig och avspänd. Jag känner mig säker och trygg. Vattnet är inget hot längre. Jag har inget i mitt liv som hotar mig längre. Jag är fri. Den känslan är obeskrivlig för någon som varit fast i sina rädslor. Jag är äntligen fri.

H.D.S.L.