Ombytta roller

När man växer upp så förstår man inte allt som föräldrarna gör för att barnen ska ha det bra. Föräldrar får offra sig själva, ge upp intressen, ändra vanor och rutiner, ge upp en hel del för att möta barnens behov. Barnen tar sin bekvämlighet för given och det finns ständigt nya önskningar och behov som ska tillgodoses. Men det är ju så det ska vara. Föräldrar som tar hand om sina barn.

Så blir man själv förälder och får barn att ta hand om. Det är ingen uppoffring att möta barnens behov. Man är så lycklig och tacksam över dessa nya liv att det är en ren glädje att ta hand om dom på bästa sätt. Att ändra livsstil känns helt naturligt och familjelivet är berikande på djupet.

Självklart är det konflikter på vägen. Barns önskningar kan ibland vara både omöjliga och orimliga. Men det kan vara svårt att få de små människorna att förstå det. Logik är inte alltid tillämplig på barn, ibland måste man ta till diktaturfasoner. Nej, det går helt enkelt inte, får man säga. Varför? Därför! Men barnen växer upp och blir förhoppningsvis vettiga vuxna.

Visst är det också oro för barnen. När de växer upp, ska de få kompisar som är bra? Ska dom klara skolan? Kan dom följa sina drömmar om sin framtid? Det har varit min främsta uppgift som förälder, att uppmuntra, stötta, hjälpa och puscha barnen vidare i livet så de kan klara sig själva och våga göra det som ligger på deras hjärtan.

Nu är jag i ett läge när mina föräldrar inte mår bra. De brottas med svår sjukdom och nu är det vi barn som får ta hand om våra föräldrar. Vi får hjälpa dom med praktiska saker, vi får stötta och uppmuntra, vi får hålla tät kontakt och stämma av läget. Det är ombytta roller nu, vi barn får oroa oss för våra föräldrar. Det känns konstigt och svårt.

Men det känns självklart att finnas där för föräldrarna, precis som dom alltid funnits där för mig. Jag ser mer och mer hur de har format min person och mitt beteende. Allt kanske jag inte håller med om, men då får man ta tag i sina värderingar och omvärdera dem. Tiderna förändras. Mina föräldrar hade föräldrar som var födda på 1800-talet, man får förstå att mycket är annorlunda nu. 

Det är sunt att ifrågasätta sina föräldrar. Om alla bara gjorde som föräldrarna alltid har gjort, hade vi fortfarande levt i grottor runt lägerelden, eller hur. Vissa saker ska förändras, annat är självklart värt att bevaras. Det är upp till ditt eget sunda förnuft, dina känslor och ditt hjärta att bedöma vad som är vad. Det finns inget rätt eller fel, förutom det som är rätt eller fel för dig. Du är ditt eget facit. Du vet vad som är bäst för dig. Våga stå upp för det.

H.D.S.L.

Vara vuxen

När man var barn längtade man till då man blev stor. Man tyckte att man inte fick göra det man ville, man fick inte vara uppe så länge man ville, man måste äta maten som serverades på tallriken, det var så mycket regler. När jag blir stor.... tänkte man. Då ska jag vara uppe så länge jag vill, äta vaniljsås till gröten, ha kalas varje vecka.

Så blir man vuxen och inser att livet är inte mindre okomplicerat. Visst kan jag vara uppe hela natten, men då orkar jag inte sköta mitt jobb och då får jag inga pengar och då funkar inte livet. Vaniljsås på gröten är jätteäckligt, trots att det är gott var för sig. Kalas varje vecka är ju inte roligt ens i tanken när man måste ordna allt själv.

Att vara vuxen är att ta ansvar för sitt eget liv. Fatta så kloka beslut som möjligt och ta konsekvenserna av dem, oavsett om det blev bra eller dåligt. Inte skylla ifrån sig utan stå rak och ta ansvar för mina handlingar. Är du i ett lag eller en grupp så står ni upp för varann. Råkar någon i trubbel så sluter ni upp runt den personen. Man lämnar inte ut någon i kylan bara för att kunna skylla ifrån sig.

Att vara vuxen är också att få ordning på mina prioriteringar och mina förväntningar. Att inte kunna välja det viktigaste först, kommer att skapa frustration i mitt liv, en känsla av att jag aldrig hinner med allt jag borde. Men man kommer aldrig att komma ifatt, vara i fas. Livet kommer alltid att komma med nya måsten. Att kunna se vad som är viktigt och se förbi annat som borde göras, ger mig kraft att fokusera.

Förväntningar på andra är också en källa till frustration. Visst skulle jag kunna reta mig på att älsklingen aldrig köper blommor till mig. Men han erkänner sin brist och jag är vuxen nog att själv kunna gå och köpa mig de blommor jag vill ha. Han kan slappna av och jag har ingen anledning att bli irriterad. Mina kompisar privat eller på jobbet kanske inte alltid agerar på ett sätt som jag tycker är okej, men vi är alla vuxna och det kanske är jag som har orealistiska förväntningar?

Att vara vuxen är att både kunna se mina egna brister och kunna överse med andras. Att våga visa känslor, att våga säga ifrån, att se vad som är mitt ansvar och inte. Att veta vad jag vill och kämpa för att komma dit. Att våga prova nya saker och gå vidare om det inte fungerar. Att låta mig själv ha roligt, vila, lära mig något nytt, njuta, unna mig det goda i livet.

Kort sagt, att vara vuxen är att älska mig själv, älska mina medmänniskor och älska mitt liv. Om det är något som haltar, bemöda dig att komma på vad det är och sträva efter att ändra på det. Att vara vuxen är att lyssna till mitt inre och våga följa mitt hjärta. Att veta vad jag vill och vad jag inte vill. Att välja det rätta även om det inte är det lätta.

H.D.S.L.

Du är inte ditt misslyckande

Har du misslyckats någon gång? Självklart har du det. Det började redan som ettåring när vi skulle lära oss att gå. Vi ramlade hela tiden, det tog tid för oss att gå obehindrat, men vi gav inte upp, vi  fortsatte försöka och vi blev hela tiden säkrare i stegen. Det var ju bra att vi inte gav upp efter första försöket. Tänk om vi hade stannat kvar på alla fyra nere på golvet, för att vi misslyckades första gången.

Det var en liten gosse som längtade att få börja i skolan. Han ville så gärna lära sig läsa och skriva, för det hade alla sagt till honom. När du börjar skolan kommer du lära dig läsa och skriva, sa dom. När han kom hem efter sin första skoldag frågade mamman ivrigt: hur var det skolan? Skit, sa gossen. Jag fick varken lära mig läsa eller skriva.

Många saker behöver ju tid för att växa och utvecklas. Vi behöver kämpa, öva, misslyckas och försöka igen. Det kostar på att växa, men vi kan inte undvika det ändå. Själva livet kräver av oss att vi utvecklas, livet tvingar oss att växa. För enda alternativet är att ge upp, och det är inget alternativ. Vi kämpar, lär oss, misslyckas och försöker igen. Ibland vinner vi, övervinner, växer och lär oss livets läxor.

Bara för att jag misslyckats, betyder inte att hela mitt liv är misslyckat. Jag är inte mitt misslyckande, jag försöker bara växa och utvecklas. Misslyckanden ingår i livets svårigheter. Precis som lycka ingår i livets komplexa sammansättning. Vi får alla en dos av både svårigheter och framgångar. Jag kan välja att bli bitter eller bättre. Jag kan välja att kämpa eller ge upp.

Ibland har livet svårare passager än vanligt. Jag har gått igenom en jobbig skilsmässa, men det betyder ju inte att hela mitt äktenskap, hela mitt vuxna liv, var misslyckat. Jag har flera personer i min närhet som är svårt sjuka just nu. Det är tufft och självklart påverkar det mig på det viset att jag ta en paus i mitt växande. Jag jobbar lite mindre med mig själv och lägger mer tid på att besöka den sjuke på sjukhuset, pratar med anhöriga, försöker ordna vardagen för de som går igenom en svår period. 

Jag behöver inte ha prestationsångest över att inte hela tiden växa och utvecklas. Livet har naturliga platåer där jag kan stanna upp, andas ut, slappna av och vara glad över det jag uppnått såhär långt. Jag gör ett bra val att lägga tid och energi på mina nära och kära som mår dåligt. Jag mår själv bra av att hjälpa någon annan.

Jag är lycklig. Genuint lycklig i mitt liv. Men det betyder inte att allt är perfekt. Livet bjuder fortfarande på motstånd och svårigheter. Men jag är älskad, bekräftad, uppskattad och får glädje. Det gör mig lycklig, och att då få stanna upp, andas ut, vila i den jag är utan att känna krav på växa och utvecklas, gör mig trygg och lugn. Jag duger som jag är, jag är bra nog, jag måste ingenting som jag inte vill. 

När jag är redo, kommer jag att växa ett snäpp till. När livets utmaning är till nytta för min personliga utveckling växer jag. Jag tar till mig lärdomen och kan använda den i mitt liv framöver. Jag kanske misslyckas med fler saker i mitt liv framöver, men jag är ingen misslyckad människa för det. Jag är inte mitt misslyckande, jag är en bra människa på väg genom livet. Motstånd möter alla. Det gäller bara att inte ligga kvar utan resa sig upp igen.

H.D.S.L.

Teknik-freak

För ett litet tag sedan hände det som inte får hända. Det som alla fruktar och det som många varit med om trots allt. Trots alla säkerhetsåtgärder, skyddsutrustning och försiktighet i relation till vetskapen om risken. Jag tappade min telefon. Skärmen sprack i tusen millioners bitar. Jag var förkrossad, min bäste hjälpreda var ur funktion!

Jag tog mig genast till Telia-butiken, med gråten i halsen visade jag upp min krossade dröm - förlåt - telefon. Dom knappade in mitt nummer på sin dator och såg på mig och log. Telefonen var precis två år gammal och jag kunde få en ny till priset av tio kronor extra i månaden. Utan att begära extra betänketid tackade jag ja till erbjudandet och strax därefter kunde jag lämna butiken med en splitter ny telefon i min hand - utan splitter! 

Glad som ett barn på julafton synkade jag min nya Iphone med mitt apple-id och vips var allt som förut. Alla appar låg där dom skulle, alla kontakter fanns i listan, jag behövde bara bekräfta några lösenord sedan var jag på banan igen. Underbart! Teknikens under! Men så klart, förutsättningarna är ju att jag hade inställningarna rätt från början.

Vikten av att säkerhetskopiera med jämna mellanrum blev uppenbart. Det räddade mig från att behöva göra om en massa. Allt var återställt. Men så började bekymren. Telefonen tappade täckning. När jag varit hemma och ansluten till wifi och gick ut, hittade den inte alltid 4G eller 3G nätet. Jag var onåbar. Efter en omstart sparkade den igång, men när man startat om fem gånger om dagen börjar frustrationen byggas upp.

Eftersom jag jobbar heltid var det inte så lätt att komma iväg till butiken och på lördagar brukar kön ringla lång. Jag orkar inte köer på lördagar... Men så plötsligt hände det. Jag gick förbi och butiken var tom! Snabbt kunde jag förklara mitt bekymmer och personalen knappade åter in mitt  nummer i datorn. Det visade sig att jag hade inte fått något nytt sim-kort med min nya telefon så jag fick ett nytt och så skulle mina problem vara lösta. 

Nu började det stora eländet! Inget funkade! Telefonen hittade inget wifi alls, även om jag angav exakt adress. Den hittade inget nät heller, jo ibland lite 3G och E men telefonen var ju näst intill värdelös. Så min hjärtevän hjälpte mig att ta eländet tillbaks till butiken igen. De tog in den för kontroll och under tiden fick jag en lånetelefon. De hade ingen Iphone så jag fick en Samsung. Detta blev en mindre kris i livet!

När den ringer kan jag inte ens svara! Totalt obegriplig, kass och värdelös! Här finns inga appar, ingen kontaktlista och ingen facetime. Mitt liv är i ruiner. Jag är isolerad och handikappad. Jag kan inte kolla min bank, jag kan inte prata med barnen, jag kan inte instagramma eller facebooka eller ha något som helst digitalt socialt liv! Otroligt vad den lilla apparaten betyder mycket!

Dom säger att det är nyttigt. Dom säger att det är bra att teknikfasta. Dom är dumma i huvudet, säger jag. Det är inte nyttigt någonstans, det skapar bara frustration, bekymmer och negativ stress. Jag vill ha tillbaks min telefon! Jag vill ha tillbaks mitt normala liv med alla appar på rätt plats. Flera gånger har jag varit på väg att kasta den lånade luren i ån. Som att lämna in en Posche och få en lånecykel. Fordon som fordon, telefon som telefon, liksom. Men nää. Snälla Iphone, kom tillbaks!

H.D.S.L.