När blev det fult att säga nej?

Jag har observerat en sak under en längre tid och jag förstår verkligen inte hur det har blivit så. Främst ser jag det i butikerna, när man ska handla och man möter en eller två föräldrar med barn. De släpps fritt som om butken vore en stor lekplats. Och vad de än ställer till med så säger föräldern inte nej eller sluta. Som om det inte är okej att tillrättavisa sitt barn.

Idag till exempel var jag i en större butik med prylar. Två barn med sina föräldrar och ungarna härjade fritt, lekte med saker, la ner saker i väskor, slogs med nån avlång leksak, både varann och andra kunder, bland annat mig. Sprang omkring och krockade med hyllor, kunder och varukorgar. Föräldrarna bara gick vidare, helt oberörda av barnens vilda framfart.

Här om dagen var jag i en annan butik och såg en mamma med ett barn som satt i kundvagnen på den lilla barnsitsen. Barnet satt och sparkade med stövlarna på gallret så det skallrade. Man såg att barnet gjorde detta för att retas och mamman tittade uppgivet på barnet och sedan förläget på mig. Men hon vågade varken säga nej eller sluta till sitt barn. Varför inte?

När blev det fel att uppfostra sina barn? Varför har man fått för sig att man hämmar barnens utveckling genom att fostra dem? Varför tror man att barnen tar skada av att få lära sig rätt och fel? Varför är det okej att låta barnen uppföra sig som vilda djur, utan regler och utan respekt för andra människor eller saker?

Självklart är inte alla föräldrar sådana, många gör sitt yttersta att hjälpa sitt barn bli bra medmänniskor, empatiska och förstående. Jag talar inte heller om trötta barn i butikerna som skriker och gråter, man gör så gott man kan och ibland funkar det bara inte. Men det är uppenbart när föräldrarna har gett upp eller slutat bry sig om hur barnen bär sig åt.

Som om de inte orkar, som om de accepterar att allt är okej, allt är tillåtet, och jag undrar om det blivit så för att livet levs i ett rasande tempo och till slut orkar man bara inte. Jobbet går i 120 knyck, det ska tränas och renoveras och festas och resas. Barnen ska spela fotboll och handboll och piano och dansa och rida och spela mindcraft på paddan. Hur ska man orka uppföra sig när man kommer lös i en butik då?

Jag blir rädd för framtiden är jag ser på barnen. Överstimulerade, respektlösa och egoistiska. Även i skolan är dessa problem en stor orsak till att prestationerna blir allt sämre och klasserna allt stökigare. Hyfs och vett måste man få lära sig hemma, lärarna ska lära ut matte, språk och naturorientering. Men finns inte grundläggande sociala färdigheter så funkar inget annat heller.

Som vuxen förväntas man ha en social kompetens men denna måste övas in redan som liten, av barnens föräldrar. Det kommer inte automatiskt när man fyller 20. Jag tycker man gör sitt barn illa om man inte lär dem hur man uppför sig bland folk. Våga säga nej! Våga säga sluta!

H.D.S.L.

Roadtrip

Ibland måste jag bara få packa in mej i bilen med hunden, en kopp kaffe och hörlurar och ge mig ut på en roadtrip. Se lite nya vyer. Träffa lite nya människor. Få köra bil i ensamhet. Njuta av naturen, farten och musiken i lurarna. Så blev det i helgen.

Jag körde E4 norrut och stannade först till hos min dotter som bor ett par timmar bort. Vi fikade och pratade och jag hade lite grejor med mig i bilen till henne. Efter att hunden rastats i trädgårdsföreningens park, drog jag vidare norrut. Efter ytterligare ett par timmar var jag framme hos en god vän som skulle fira sin födelsedag.

Det blev fest med lite nya bekantskaper. Trevligt att träffa vänners vänner, det brukar ofta bli bra. Nu för tiden orkar man inte partaja halva natten utan som askungen gick vi och la oss före midnatt för att sova. Dagen därpå blev det frukost, hundpromenad och lunch innan det var dags för mig att vända tillbaks söderut och köra hem igen.

Väl hemma kan man konstatera att det bästa med att åka bort är att komma hem. Borta bra men hemma bäst. Men jag har fått lite luft under vingarna, fått nya intryck, känt friheten i att kunna åka vart jag vill. Jag behöver det emellanåt. Jag tror jag har ett behov av att få göra som jag vill, efter att man varit fru och mamma i många år och familjen kom alltid först.

Min hjärtevän är oerhört generös och stöttar mej i det jag vill göra och uppmuntrar mig. Han gläds när jag är glad och han vet att han får hem en glad och nöjd kvinna. Bara det är något att eftertrakta! Vi är båda medvetna om att vi har ett förflutet, vi har egna intressen och det är kärlek när man låter sin partner vara den man är.

Vi delar livet, vi delar glädje och sorg. Men för den skull måste man inte göra allting tillsammans utan man kan tillåta olika intressen och sysslor utan att känna sig förbisedd. Eller som man sjunger i visan "I folkviseton" av Nils Ferlin: 

Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar.

Men dej vill jag följa i vinter och vår och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. 

Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.

H.D.S.L.

Omvänd matematik

Det finns vissa saker i livet som fungerar tvärt emot de vanliga naturlagarna. Ta till exempel en frukt. Om du delar den får du två halvor, två bitar men hälften så stora som den hela. Dela igen och igen och bitarna blir mindre och mindre. Men med kärlek är det tvärtom.

Ju mer du delar den, ju större blir den. Kärleken bara växer ju mer den sprids ut. Det är vad jag kallar omvänd matematik. När man får ett barn så överväldigas man av den starka kärlek man känner till detta lilla liv och man tänker att man inte kan älska någon annan lika mycket. Men så får man ett barn till och man älskar det lika mycket som det första.

När man möter motstånd och svårigheter så kan man känna sig förtvivlad, besviken, bitter, förolämpad av livet självt. Man knyter näven och undrar varför? Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta? Men tänk om det är tvärtom? Tänk om du får genomgå prövningar just för att du är stark, du är god och du kommer att klara det.

Tänk om det är omvänd matematik i livets alla motgångar? För när känner du dig som mest levande, som starkast? Jo när du klarat av en motgång, när du tagit dig igenom en svårighet. När du gått igenom ett helvete och kommit igenom på andra sidan. För du stannar inte i eländet, du tar dig igenom till varje pris, starkare än förut.

Det är när du möter motstånd som du växer, utvecklas och blir starkare. Du blir en bättre människa och de människor du möter kan du hjälpa med större empati och kunskap än förut. Du blir bättre på att dela med dig av dig själv, och på så vis blir du större. Ett större hjärta, en större vishet, en större famn för den som behöver dig.

När du gått igenom ett problem och klarat av det, då värmer solen extra skönt i ansiktet en vårpromenad, då kvittrar fåglarna extra vackert i dungen, då doftar liljekonvaljen extra starkt i skymningen. Då ler du mot världen och världen ler mot dig. Då känner du dig oövervinnerlig och du vet att du kommer klara av nästa problem också.

För inget mänskligt liv är problemfritt, sedan kan det vara olika kaliber på svårigheterna. Men det kan vara olika kaliber på oss människor också. Ett problem i sig har inte tagit kål på någon, utan det är hur vi agerar, reagerar och hanterar problemet som blir vårt fall eller vår seger. Vi är själva ansvariga för vårt liv och hur vi gensvarar på det som kommer i vår väg. Blir jag bitter eller bättre? 

Det löser inget att skylla på andra, på omständigheter, på svagheter. Jag får ta tjuren vid hornen, brottas med Gud och fortsätta den omvända matematiken. Möta ont med gott, driva bort mörker med ljus, möta hat med kärlek. Då växer kärleken och hatet skrumpnar ihop. Då skapar vi dag för dag en bättre värld.

H.D.S.L.

Bra, bättre, bäst

Jag kan inte låta bli. Fast jag vet att jag inte borde. Fast jag vet det är dumt. Men det är så svårt att inte göra det. Det går liksom automatiskt. Så jag gör det i smyg, kikar så att ingen ser, studerar så ingen märker något. För det är ju så dumt. Men ändå...

Jag jämför mej med andra. Någon är smalare, någon annan är tjockare. Någon är snyggare i kroppen men har fult hår. Någon klär sig i myskläder på stan, en annan ser ut som en lösaktig flicka. En är oerhört kreativ, en annan en dum blondin. Några är det synd om, andra borde få en käftsmäll.

Men vad säger jag?! Jo jag säger det man kan tänka tyst för sig själv ibland. För man jämför sig för att få känna att man duger. Man vill vara jämlik, man vill vara lika bra, snygg och vältränad som de andra. Men allt beror ju på vem man jämför sig med. Vill man jämföra sin kropp ska man kanske inte titta på en fotomodell eller en tränare på gymet.

Jag tittar på andra kvinnor i min egen ålder. Visst har dom en liten bilring runt magen? Visst har dom häng under överarmarna? Visst börjar dom bli gråhåriga? Ser dom inte äldre ut än vad jag gör? Hur många är det som går mer än 10.000 steg om dagen? Hur lyckliga är dom? Hur framgångsrika är dom? Vem är bra? Bättre? Bäst?

Jag är frustrerad över att jag inte orkat ta tag i mina extrakilon jag lagt på mig det senaste året. Jag är trött på att vara trött när jag kommer hem på kvällarna och inte orkar städa, pyssla och baka. Jag vill så mycket mer än vad det blir i verkligheten och jag jämför med vad andra verkar orka och kunna. Men samtidigt vet jag att var och en av oss har vår egen historia, våra kamper att utkämpa.

Se på personer med missbruk. Många av dem har en psykisk diagnos som de försöker självmedicinera. Se på personer med stor övervikt. Många av dem har svåra känslor att hantera som de kväver med mat. Se på personer med perfekta hem, perfekta kläder, perfekt make up, ett till synes perfekt liv. Hur har dom det egentligen?

När man får se under ytan, bakom kulisserna, ser man att vi är alla människor med våra fel och brister. Med våra bekymmer och svårigheter. Med vår osäkerhet och otillräcklighet. Jag önskar att vi alla skulle våga vara lite mer transparenta och dela våra liv på riktigt med varann. Våga visa vår sårbarhet och våra brister och ändå duga.

Framför allt hoppas jag att vi lär oss att älska oss själva. Då blir det lätt att älska andra, lätt att förlåta och inte längre så viktigt att vara perfekt eller bättre än andra. Då unnar jag andra lycka och framgång för jag är trygg i mig själv. Det yttre blir inte så viktigt men ett varmt och mjukt hjärta blir det viktigaste.

H.D.S.L.

Blod är tjockare än vatten

Det händer tyvärr inte särskilt ofta att vi ses, min syster och jag. Det beror på att det är nästan 90 mil som skiljer oss åt, jag bor i Småland och hon bor i Ångermanland. Så det blir en, i bästa fall två, gånger om året som vi träffas. Men nu har hon varit på besök en vecka, och hon har bott hos våra föräldrar. För självklart är de glada att få hem sin dotter!

Men i kväll kom hon till mej och vi har ätit gott, promenerat med hundarna, hon har två och jag har en, och sen har vi suttit i soffan och pratat och druckit vin. Det är något speciellt med en syster. Man har så mycket gemensamt även om vi numera bor långt ifrån varann. Men vi har samma föräldrar, samma uppväxt, samma släktingar och så många minnen.

Hon är åtta år äldre än mig så vi lekte inte ihop som barn, det var snarare så att hon var tvungen att vara barnvakt ibland och jag var en odräglig lillasyster som mest var i vägen. Sen bildade hon familj och hade fullt upp med det och sen blev det min tur. Men ju äldre vi blir, ju djupare blir vår relation och vår vänskap. 

Man speglar sig själv i sin syster. Jag ser mig själv, mina barn och mina föräldrar glimta fram. Vi delar så många upplevelser och värderingar. Så mycket som man inte behöver förklara, som bara kommer naturligt. Så mycket skratt eftersom vi har samma humor. Så mycket sorg vi kan dela eftersom vi har liknande erfarenheter genom livet.

Jag ser både likheter och olikheter. Vi kan välja att agera olika på samma typ av utmaningar. Men det betyder inte att en har rätt och den andre har fel, det betyder bara att det finns olika sätt att hantera ett problem och var och en gör så gott man kan. Jag tror alla människor försöker göra så gott man kan, men inte alltid blir resultatet det bästa.

Det viktigaste är nog att acceptera olikheterna och omfamna variationerna. Vi är lika men ändå olika. Vi är av samma ursprung men vi är unika individer. Våra liv har format oss till de vi är idag och det kan vi vara stolta över. Vi har övervunnit svårigheter och lärt oss en massa på vägen. Vi är olika men vi är systrar, och när det verkligen gäller, så är blod tjockare än vatten.

H.D.S.L.