Bra, bättre, bäst

Jag kan inte låta bli. Fast jag vet att jag inte borde. Fast jag vet det är dumt. Men det är så svårt att inte göra det. Det går liksom automatiskt. Så jag gör det i smyg, kikar så att ingen ser, studerar så ingen märker något. För det är ju så dumt. Men ändå...

Jag jämför mej med andra. Någon är smalare, någon annan är tjockare. Någon är snyggare i kroppen men har fult hår. Någon klär sig i myskläder på stan, en annan ser ut som en lösaktig flicka. En är oerhört kreativ, en annan en dum blondin. Några är det synd om, andra borde få en käftsmäll.

Men vad säger jag?! Jo jag säger det man kan tänka tyst för sig själv ibland. För man jämför sig för att få känna att man duger. Man vill vara jämlik, man vill vara lika bra, snygg och vältränad som de andra. Men allt beror ju på vem man jämför sig med. Vill man jämföra sin kropp ska man kanske inte titta på en fotomodell eller en tränare på gymet.

Jag tittar på andra kvinnor i min egen ålder. Visst har dom en liten bilring runt magen? Visst har dom häng under överarmarna? Visst börjar dom bli gråhåriga? Ser dom inte äldre ut än vad jag gör? Hur många är det som går mer än 10.000 steg om dagen? Hur lyckliga är dom? Hur framgångsrika är dom? Vem är bra? Bättre? Bäst?

Jag är frustrerad över att jag inte orkat ta tag i mina extrakilon jag lagt på mig det senaste året. Jag är trött på att vara trött när jag kommer hem på kvällarna och inte orkar städa, pyssla och baka. Jag vill så mycket mer än vad det blir i verkligheten och jag jämför med vad andra verkar orka och kunna. Men samtidigt vet jag att var och en av oss har vår egen historia, våra kamper att utkämpa.

Se på personer med missbruk. Många av dem har en psykisk diagnos som de försöker självmedicinera. Se på personer med stor övervikt. Många av dem har svåra känslor att hantera som de kväver med mat. Se på personer med perfekta hem, perfekta kläder, perfekt make up, ett till synes perfekt liv. Hur har dom det egentligen?

När man får se under ytan, bakom kulisserna, ser man att vi är alla människor med våra fel och brister. Med våra bekymmer och svårigheter. Med vår osäkerhet och otillräcklighet. Jag önskar att vi alla skulle våga vara lite mer transparenta och dela våra liv på riktigt med varann. Våga visa vår sårbarhet och våra brister och ändå duga.

Framför allt hoppas jag att vi lär oss att älska oss själva. Då blir det lätt att älska andra, lätt att förlåta och inte längre så viktigt att vara perfekt eller bättre än andra. Då unnar jag andra lycka och framgång för jag är trygg i mig själv. Det yttre blir inte så viktigt men ett varmt och mjukt hjärta blir det viktigaste.

H.D.S.L.