Triggers

Det finns en del saker som provocerar mig. Som får mig att bli upprörd, arg och får mig att vilja gå fram till personen ifråga och skrika VET HUT! Men det gör jag inte för sånt gör man inte. Fast vem vet, en vacker dag kanske det rinner över och jag får ett utbrott på en vilt främmande människa. Bland mina triggers hittar vi:

Föräldrar som idiotförklarar sina barn. Vuxna människor som kallar sina barn för dumma i huvudet, värdelösa, hopplösa. Barnen är hjälplöst fast med sina föräldrar och självklart är det viktigt med tillrättavisning och konstruktiv kritik, men det är aldrig okej att nedvärdera sitt barn. Aldrig.

Djurägare som plågar sitt husdjur. Alltså - varför har du ett djur om du inte tycker om det? Varför lär du inte ditt husdjur lite grundlydnad så du slipper bli arg för att den inte gör som du vill. Det är alltid ägarens ansvar för hur djuret beter sig. Varför skaffar du djur om du bara blir irriterad på dess beteende? Vad hade du förväntat dig? En porslinsfigur? 

Bilister som leker ordningsman i trafiken. Dom tutar och blinkar och viftar för att göra andra bilister uppmärksamma på en trasig lampa, att man råkade göra fel i rondellen, att man inte körde åt sidan tillräckligt snabbt, varnar för en riktig poliskontroll längre fram. Jag blir väldigt irriterad på sådana, tur att dom inte hör vad jag skriker åt dom...

Personer som åker rullstol eller permobil och är rökare. Vet inte varför det provocerar mig, kanske för att personen redan är i så dåligt skick att dom inte kan gå själva, borde väl ändå förstå den ytterligare hälsorisken med att inhalera nikotin? Jag blir nog mest arg på dom att dom inte är rädda om sig. Varje liv är värdefullt och ingen borde väl röka egentligen men just de redan handikappade är ännu mer utsatta för negativa hälsoeffekter.

Personer som förringar mina känslor eller min upplevelse. Jag blir tokig på folk som säger "jamen det är väl inte så farligt" eller "så ska du inte känna" eller "tänk positivt så ska du se att det blir bra". Hur kan de veta hur jag känner? Hur det känns för mig? Är inte mina känslor på riktigt, viktiga, äkta? Hur kan andra veta bättre hur jag ska tänka och agera? Ryggdunkande individer göre sig icke besvär.

Jag kanske är på väg att bli häxan surtant! Har åsikter om allt och alla, säger vad jag tycker rätt ut utan bedövning. Eller så är det att jag har en grundtrygghet i mig själv som inte längre rubbas av vad andra tycker och tänker. Jag vet vem jag är, jag har livserfarenhet och ett rörligt intellekt. Ja kanske rörigt ibland också men så är det att vara människa!

Jag kommer alltid att vara omgiven av människor som inte tycker som jag, som inte beter sig på ett sätt som jag tycker om. Tur är väl då att jag inte behöver umgås med dom, jag är fri att välja mina vänner, min flock som jag rör mig med. Jag måste leva och låta leva, vad andra gör kan jag inte göra något åt, jag kan bara ta ansvar för mig själv och mina handlingar. Andas. Gå min egen väg. Älska. Det är nyckeln till inre frid.

H.D.S.L.