Min vän är död

Hon är död. Min bästa vän, mitt sällskap i glädje och sorg, min promenadkompis, min kärleksfulla lilla gumma, min tröstare, min trofasta fyrbenta lilla hund. Nu kommer ingen liten glad, skuttande, bjäffande vovve som möter mej i dörren när jag kommer hem. Nu är det tyst och tomt och jag gråter av saknad.

Man vet ju att hunden inte lever lika många år som en människa i genomsnitt men ändå är det tungt. Extra tungt för att man måste bestämma över liv och död. När de blir sjuka så måste man välja liv eller död. Väga för och emot, chanser till en dräglig tillvaro eller ett utdraget lidande. För vem låter jag hunden leva eller dö? För min skull eller för hundens?

Oerhört svåra frågor och ännu svårare beslut. Man har en dialog med veterinären, man går igenom provsvar och röntgenplåtar. Man diskuterar symtom och eventuella möjligheter till behandling. Men till slut är det jag som djurägare som måste välja liv eller död. Man känner sig som en bödel när man väljer döden.

Det hjälper inte att veterinären säger att hon aldrig kan bli frisk och att jag gör det bästa beslutet för hunden, att jag är modig som våga välja. När jag sitter där med min vovve i famnen och hon får en första spruta med lugnande går det en massa tankar genom huvudet. Jag kan fortfarande avbryta. Jag kan springa härifrån. Hon kanske skulle kunna överleva ändå? Är det verkligen rätt beslut?

Så somnar hon lugnt i min famn och tassarna rycker lite som de gör när hon drömmer att hon är ute och springer. Glada drömmar. När veterinären konstaterat att hon är i djup sömn får hon två sprutor med en överdos sömnmedel blandat med alkohol. Detta får andning och hjärtverksamhet att upphöra omedelbart. På några sekunder är hon död.

Två olika veterinärer kommer sedan in med några minuters mellanrum och kontrollerar att hon verkligen är död. Han sätter stetoskopet mot hjärtat och säger efter en liten stund att det är helt tyst. Jag får sitta kvar så länge jag vill och ta farväl. Jag håller henne länge i min famn och låter hennes päls torka mina tårar för sista gången.

Jag lägger försiktigt upp hennes kropp på britsen. Jag är stel i armarna efter att ha hållit henne så länge men det känns fint att hon fick somna in i min famn. Hon var trygg hos mej och jag följde henne hela vägen till slutet. Precis som jag följde min fästman för bara sju månader sedan. Sorgerna flätas samman och blir en enda tung blöt filt över mitt sinne.

Jag samlar ihop mig såpass att jag kan lämna veterinärstationen och ta  

mig ut till bilen. Jag bestämmer mig för att köra småvägarna hem och jag stannar på vägen för att jag hyperventilerar och är ingen bra bilförare. Jag behöver ta en paus för att andas djupt och återfå balansen. Till slut kommer jag hem.

Jag tar fram kopplet och halsbandet som ligger i min handväska. Jag plockar fram allt som är hennes, fler koppel och halsband, sele, reflexer, kläder och pälsvårdsprylar. Jag packar ner det i en låda och jag tar hennes filtar och leksaker och kör i tvättmaskinen. Sen packar jag ner det med.

Jag orkar inte se hennes saker framme men jag vill inte göra mig av med det heller. Lådan får gå ner i förrådet. Där står redan en annan låda med min förra hunds saker. Eftersom de var helt olika i storlek kunde de inte ha samma. Men vem vet, kanske går känslan av ”aldrig mer” över nån gång och en ny hund kommer och tar ett rum i mitt hjärta.

Jag var 21 när jag fick hund första gången så jag har levt med hundar i nästan 32 år. En sån vana är svår att bryta. Det är inte alls skönt att ”slippa” gå ut med hunden fyra gånger om dagen. Det känns märkligt och inte alls bra. Jag har haft flera hundar och det är alltid lika svårt att behöva vara den som avslutar deras liv. Men det är tyvärr en nödvändighet.

Av en hund får man villkorslös kärlek, städig optimism, kravlöshet och tillit. Det är säket därför man älskar dom så. De är beroende av sin ägare och de ger så mycket positivt tillbaka. De är alltid pigga på nya äventyr och de känner precis när du är ledsen eller mår dåligt och då kommer dom nära, nära.

Jag har haft sju hundar nu och just nu känner jag att nu får det vara nog ett tag. Det är ju även en bundenhet med en hund, med alla promenader som måste göras och bekymmer när man ska resa bort. Men det väger lätt jämfört med den glädje de tillför. Nu har jag bara en liten katt kvar men det kan inte mäta sig med en hund på något sätt. Men jag är i alla fall inte helt ensam.

”Får man ta hunden med sig in i himlen

Han är snäll och han har varit en riktig vän

Han är klok och fin och skatten är betald

Får man det du speleman då blir jag glad”

(Hasse Andersson)

Vem vill du vara?

Jag läste en rolig kommentar som beskriver hur vi svenskar tänker: ”Jag var helt ensam på gymmet idag, tills en person kom och tog löpbandet precis bredvid mig. Jag ville bara säga att vi har regler här i Sverige. Men det gjorde jag inte, för vi har ju trots allt regler här i Sverige”.

Vi är noga med vårt privata utrymme och vi håller avstånd om vi kan. Vi tycker och tänker en massa men vi säger nästan inget av det högt. Vi säger det vi tror att andra vill höra. På så sätt är vi faktiskt inte särskillt ärliga. Hellre en vänlig lögn än en jobbig sanning.

Jag har själv svårt att leverera plattityder. När någon frågar ”hur är läget” eller som hälsningsfras har ett påstående ”allt väl hoppas jag” då har jag svårt att säga ”bara bra” när det faktiskt inte är det. Men jag har övat upp ett sätt. Jag rycker på axlarna eller svarar svävande ”tjaa sådär”. De flesta frågar inte vidare efter det.

Självklart finns det inget svart eller vitt här. Man ska absolut inte alltid säga rakt ut vad man tänker, för ibland har man otur när man tänker och det man säger blir bara fel. Man behöver alltid tänka efter ett par gånger innan man delar ut sina åsikter. Vad vill jag säga? Varför vill jag säga det?

Det är klokt att fundera på det jag vill säga om det tillför något gott, kommer det med uppmuntran och tillför det något bra i personens liv? Jag försöker tänka så när jag pratar med människor. Visst kan man ibland tycka att någon beter sig dumt men är det min uppgift att uppfostra vuxna människor? Absolut inte. Alla har sin historia och vi är alla ett resultat av våra erfarenheter.

Men vi kan välja hur vi går vidare i livet. Även att välja att stanna upp och fundera är ett val. Men vi kan alltid välja att lära oss av livet och ständigt bli en lite bättre människa. Alltid leta det positiva som finns kvar även om man går igenom förluster, svårigheter och motgångar. Koncentrera sig på det goda istället för att fokusera på det dåliga. Det är enda vägen framåt.

”Ett mjukt ord stillar vrede,

Ett hårt ord bringar harm”

Alla går igenom sina svårigheter

Jag drömde här om natten att jag var på semester. Jag tror att det var i en husvagn med förtält, men det var lite diffust. Det var i alla fall ganska litet men mysigt. Jag fixade det sista och sen var det klart för att koppla av och bara njuta. Jag vet inte var jag var eller vem jag var med, det som jag kom ihåg från drömmen var känslan.

Känslan av att vara sådär obekymrat lycklig och glad. I drömmen var jag förväntansfull och bubblande lycklig. Det var längesen jag kände så i vaket tillstånd. Det har varit så mycket oro, bekymmer och ledsamheter så länge. Sjukdom och lidande och död och ensamhet. Året slutade i moll men nu måste jag hoppas på en ny vår.

Samtidigt är det svårt mentalt att ställa om. Från ena dagen till den andra ändrades mitt liv när han dog. Vemodet har en tendens att dröja sig kvar i mitt inre. Sorg och saknad förstärker det och det måste få ta sin plats och sin tid. Jag känner det jag känner och det måste jag bejaka för att kunna bearbeta. Det man förtränger kommer alltid fram till slut.

Jag har fått min andra rejäla förkylning på några veckor. Innan har jag varit frisk i flera år men nu har jag liksom ingen motståndskraft kvar. Det är bara att låta det värka ut, ta hand om mej så gott det går och ta till alla huskurer med c-vitamin, ingefära och honung. Kroppen kräver sitt i denna process. Blir svag, sårbar och matt. 

Min stresströskel är också lägre än normalt. Jag tycker det är lite jobbigt med större folksamlingar och det känns obekvämt att ha en massa planerat på fritiden förutom jobbet. Jag behöver min lediga tid för att ladda nya krafter. Jag behöver få vara för mig själv. Jag är inte mig själv och kommer väl aldrig att bli den samma.

Ett stänk av allvar kommer nog alltid att dröja kvar i mitt sinne. De livserfarenheter jag fått har präglat mig och gjort mig både starkare och svagare. Mjukare och hårdare. Ödmjukare och självsäkrare. Mer lyhörd och samtidigt mindre benägen att göra vad andra tycker. Mer sann mot mig själv. Mer ärlig och säger nej när jag menar nej och ja när jag menar ja.

Jag kommer försöka använda mina erfarenheter för att hjälpa andra, uppmuntra, stötta och ge råd. På så sätt blir det en mening med det jag gått igenom och jag får fortsätta växa och utvecklas som människa. För det är i relation med andra som vi kan förändras. Och så länge jag minns honom är han inte borta, han är bara ur sikte.

When your day is long

And the night

The night is yours alone

When you're sure you've had enough

Of this life

Well hang on

Don't let yourself go

'Cause everybody cries

And everybody hurts sometimes 

(R.E.M.)

Brev till min älskade

Idag är det sju månader sedan du dog. Om tre dagar är det årsdagen av vår förlovningsdag och tre år sen vi träffades. Trots att vi fått veta att du var döende ville jag ändå fullfölja våra planer att förlova oss. ”Är du inte riktigt klok” sa du ”vill du förlova dej med nån som snart är döe”. Men du sa det med ett brett grin och jag vet att du var tacksam. Ingen kunde säga knäppa saker som du gjorde men ingen tog illa upp. 

Sorgen och saknaden tvinnas samman och jag vet inte vad som är vad längre. Men jag tror att sorgen drar sig undan medan saknaden förblir stark. Jag saknar dej men minns dej med glädje. Jag kan tänka på saker vi planerade men vi aldrig kunde göra. Jag funderar ibland på hur det hade varit om vi hade fått mer tid tillsammans. Om du hade fått vara frisk och stark.

Tänk om vi hade kommit iväg ut med husvagnen du köpte? Vi tänkte åka svenska kusten norrut, du hade aldrig sett norrland. Sen hade vi parkerat någonstans vid havet på västkusten. Men hade vi gått varann på nerverna, leva tillsammans på sån liten yta? Du var van vid egentid och du hade behov av att få vara ensam ibland. Precis som jag.

Tänk om vi hade åkt på skidsemester i Sälen? Du hade varit riktigt duktig på att åka skidor och du var taggad att få lära mig ett och annat. Jag är nog på samma nivå som en femåring, mina barn åkte ganska snart ifrån mej när de lärde sig åka. Jag kan föreställa mig en dag i backen med dej och inte minst after ski! Du var den mest sociala, utåtriktade och mest hjälpsamma person jag nånsin mött. 

Tänk om vi köpt en lägenhet på Gran Canaria? Det var ju där vi trivdes och klimatet är fantastiskt året runt. Vi älskade att bara ligga i solen vid poolen och slappa. Du kände många som har ett ställe där och att ta en promenad i San Agustin var nästan som att gå en sväng på stan i Värnamo med dej. Du hade varit på GC många gånger och kände dej som hemma. Var och varannan människa som vi mötte kände du igen. Tjena tjena! Läget? Du upphörde aldrig att förvåna mig. 

Tänk om vi köpt hus tillsammans? Flyttat ihop, blivit gamla tillsammans? Det var en dröm som inte ens hann födas, eftersom vi bara hann vara tillsammans i tre månader när du blev sjuk. På sätt och vis är jag tacksam att vi inte hann göra upp alltför många planer om en gemensam framtid, då hade nog sorgen och saknaden varit ännu större. Nu får jag fortsätta mitt liv utan dig, men på något vis är du med mig i mitt hjärta. Där har du för alltid en plats.

I see skies of blue and clouds of white

The bright blessed day, the dark sacred night

And I think to myself what a wonderful world

I hear babies crying, I watch them grow

They'll learn much more than I'll never know

And I think to myself what a wonderful world