Hon är död. Min bästa vän, mitt sällskap i glädje och sorg, min promenadkompis, min kärleksfulla lilla gumma, min tröstare, min trofasta fyrbenta lilla hund. Nu kommer ingen liten glad, skuttande, bjäffande vovve som möter mej i dörren när jag kommer hem. Nu är det tyst och tomt och jag gråter av saknad.
Man vet ju att hunden inte lever lika många år som en människa i genomsnitt men ändå är det tungt. Extra tungt för att man måste bestämma över liv och död. När de blir sjuka så måste man välja liv eller död. Väga för och emot, chanser till en dräglig tillvaro eller ett utdraget lidande. För vem låter jag hunden leva eller dö? För min skull eller för hundens?
Oerhört svåra frågor och ännu svårare beslut. Man har en dialog med veterinären, man går igenom provsvar och röntgenplåtar. Man diskuterar symtom och eventuella möjligheter till behandling. Men till slut är det jag som djurägare som måste välja liv eller död. Man känner sig som en bödel när man väljer döden.
Det hjälper inte att veterinären säger att hon aldrig kan bli frisk och att jag gör det bästa beslutet för hunden, att jag är modig som våga välja. När jag sitter där med min vovve i famnen och hon får en första spruta med lugnande går det en massa tankar genom huvudet. Jag kan fortfarande avbryta. Jag kan springa härifrån. Hon kanske skulle kunna överleva ändå? Är det verkligen rätt beslut?
Så somnar hon lugnt i min famn och tassarna rycker lite som de gör när hon drömmer att hon är ute och springer. Glada drömmar. När veterinären konstaterat att hon är i djup sömn får hon två sprutor med en överdos sömnmedel blandat med alkohol. Detta får andning och hjärtverksamhet att upphöra omedelbart. På några sekunder är hon död.
Två olika veterinärer kommer sedan in med några minuters mellanrum och kontrollerar att hon verkligen är död. Han sätter stetoskopet mot hjärtat och säger efter en liten stund att det är helt tyst. Jag får sitta kvar så länge jag vill och ta farväl. Jag håller henne länge i min famn och låter hennes päls torka mina tårar för sista gången.
Jag lägger försiktigt upp hennes kropp på britsen. Jag är stel i armarna efter att ha hållit henne så länge men det känns fint att hon fick somna in i min famn. Hon var trygg hos mej och jag följde henne hela vägen till slutet. Precis som jag följde min fästman för bara sju månader sedan. Sorgerna flätas samman och blir en enda tung blöt filt över mitt sinne.
Jag samlar ihop mig såpass att jag kan lämna veterinärstationen och ta
mig ut till bilen. Jag bestämmer mig för att köra småvägarna hem och jag stannar på vägen för att jag hyperventilerar och är ingen bra bilförare. Jag behöver ta en paus för att andas djupt och återfå balansen. Till slut kommer jag hem.
Jag tar fram kopplet och halsbandet som ligger i min handväska. Jag plockar fram allt som är hennes, fler koppel och halsband, sele, reflexer, kläder och pälsvårdsprylar. Jag packar ner det i en låda och jag tar hennes filtar och leksaker och kör i tvättmaskinen. Sen packar jag ner det med.
Jag orkar inte se hennes saker framme men jag vill inte göra mig av med det heller. Lådan får gå ner i förrådet. Där står redan en annan låda med min förra hunds saker. Eftersom de var helt olika i storlek kunde de inte ha samma. Men vem vet, kanske går känslan av ”aldrig mer” över nån gång och en ny hund kommer och tar ett rum i mitt hjärta.
Jag var 21 när jag fick hund första gången så jag har levt med hundar i nästan 32 år. En sån vana är svår att bryta. Det är inte alls skönt att ”slippa” gå ut med hunden fyra gånger om dagen. Det känns märkligt och inte alls bra. Jag har haft flera hundar och det är alltid lika svårt att behöva vara den som avslutar deras liv. Men det är tyvärr en nödvändighet.
Av en hund får man villkorslös kärlek, städig optimism, kravlöshet och tillit. Det är säket därför man älskar dom så. De är beroende av sin ägare och de ger så mycket positivt tillbaka. De är alltid pigga på nya äventyr och de känner precis när du är ledsen eller mår dåligt och då kommer dom nära, nära.
Jag har haft sju hundar nu och just nu känner jag att nu får det vara nog ett tag. Det är ju även en bundenhet med en hund, med alla promenader som måste göras och bekymmer när man ska resa bort. Men det väger lätt jämfört med den glädje de tillför. Nu har jag bara en liten katt kvar men det kan inte mäta sig med en hund på något sätt. Men jag är i alla fall inte helt ensam.
”Får man ta hunden med sig in i himlen
Han är snäll och han har varit en riktig vän
Han är klok och fin och skatten är betald
Får man det du speleman då blir jag glad”
(Hasse Andersson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar