Att resa är att leva

Det är det där med första gången. Man talar om ett sorgeår, allt man ska göra första gången utan den man förlorat. Förutom alla högtider under året är det mycket annat man ska göra ensam, en del stort och annat smått. Just nu packar jag inför min långa resa till andra sidan jorden. Första resan utan honom, min älskade. 

Det är både vemodigt att minnas och samtidigt fyllt med massa glada minnen. Jag saknar honom samtidigt som han är en del av mitt hjärta, en del av mina minnen och därför lever han i mig på något sätt. Jag kan höra hans kommentarer om olika saker i mitt inre. Jag ler när jag tänker på hur han var, vad han tyckte och kände.

Han sa alltid rakt ut vad han tänkte, ibland blev det riktigt dråpligt, men han hade alltid gott uppsåt och han ville alla väl. Så det blev alltid bra ändå. Han var en av de snällaste människor jag träffat. Snäll och hjälpsam mot alla. Genuint intresserad av andra människor. En fixare, en hjälpande hand. En god kamrat.

Så nu ska jag klara mig själv, ut och resa utan honom, men tack och lov har jag min dotter som åker med. Hade han levt så är jag inte säker på att han hade följt med ändå, han hade tyckte det var en alltför lång resa. Nä fy tusan, hade han sagt, det är ju illtråkigt att sitta på ett flygplan så länge. Han var alldeles för rastlös för en långresa.

Jag får se hur jag kan klara det. Jag ska ta med en bok, det finns film på planet och jag har skaffat ögonbindel, öronproppar och rogivande läkemedel från Hälsokosten. Förhoppningsvis kan jag sova lite och parera in tidsskillnaden i resan. Tio timmar är inte att leka med!

Så i helgen har jag börjat med packningen, plockat fram sommarkläder och tvättat. Det känns fortfarande lite overkligt men samtidigt spännande och lite oroligt. Det ska bli fantastiskt att få se hur sonen har det och få uppleva ett nytt land. Hoppas jag slipper se spindlar och ormar bara...

Inte nog med att jag förlorat min älskade, jag har även förlorat min hund. Ännu en sorg att bära och hantera. Ännu en förlust. Ännu mer ensam. Men man är ändå medveten om att hundar inte lever så länge som vi och att man förr eller senare måste besluta om liv och död. Det är tufft.

I övrigt måste jag säga att livet utan hund går förvånansvärt bra. Nu är det en månad och jag har fått skapa nya rutiner. Jag går till och från jobbet för att få min vanliga lilla runda. Jag behöver inte stressa hem, jag är lite friare och det tänker jag glädjas åt. Efter alla år med hund kan jag behöva ett break. Jag försöker glädjas åt det som är positivt, det är vägen framåt.

To move, to breathe, to fly, to float,

To gain all while you give,

To roam the roads of lands remote,

To travel is to live

(H C Andersen)