Jag läste en intervju med skådespelaren Jim Carrey. Han är inte någon favorit egentligen men en del av det han sa var intressant. Han berättade att han kom till den punkten när han hade allt han någonsin kunnat drömma om men ändå var han olycklig. Han blev chockad när han förstod att man faktiskt kunde vara olycklig trots att man hade allt man ville ha. Men han förstod till slut att lycka finns inte där.
Han berättar att han gått igenom svårigheter i livet och genom dem har han förstått vad livet verkligen går ut på och vad som är på riktigt och inte. Nu kunde han förstå lidande och när man förstår det så kan man också känna medlidande. Kan man känna medlidande så känner man också frihet och en stark energi att bli älskad och att älska och att vilja skapa.
Jag förstår vad han menar. När man går igenom lidande så kan det vara svårt att se varför men till slut förstår man att det finns inga svar, bara lärdomar. Det finns så mycket jag lärt mig genom svårigheterna, saker som jag inte hade förstått annars. Lidande skapar medlidande. Empatin växer.
Jag är den jag är idag både tack vare och på grund av de vinster och förluster jag haft i livet. Alla goda stunder och alla svåra stunder, tillsammans utgör det livet som blev mitt och jag kan bara välja hur jag tar emot det. Med öppen famn eller knutna nävar? Ibland krävs det både ock.
Jag har fått slåss för min tillvaro emellanåt och jag har fått vila i en kärleksfull famn. Jag har skrattat och gråtit, jag har fått det jag har velat och jag har blivit fråntagen det jag haft. Jag har gett och jag har fått, jag har vunnit och jag har förlorat. Hela livet är en pendling mellan positivt och negativt och det är i svängningarna som man lär sig om livet och om människor.
Kruxet är bara att bestämma sig för att vilja lära sig, att vilja bli en bättre människa, att vilja se på livet med glädje. Det är inte alltid så enkelt även om man har den intentionen. Just nu går jag igenom en fas när jag är frustrerad. Jag är så tacksam att min hjärtevän hjälpte mig hitta tillbaks till mig själv, något jag förlorat under mitt slitsamma äktenskap och skilsmässa.
Men så mötte jag min hjärtevän och han jobbade målmedvetet på att få mig stark, trygg och självsäker igen. Han var min hejarklack och jag var hans. Men nu är han död och jag är frustrerad över att vi inte fick mer tid tillsammans. Nu när jag förstått hans intentioner och fått hans kärlek till livet. Varför ledde han mig hit när han visste att han inte skulle finnas kvar?
På ett plan är det självklart att han ville att jag skulle leva livet, njuta av varje tillfälle som kommer i min väg och ha roligt varenda liten bit på vägen. Samtidigt sitter jag i ett mentalt väntrum och undrar när saknaden kommer att avta, när kommer kärleken till honom att släppa det förlamande greppet om mitt hjärta? Hur kan jag göra slut med någon jag älskar och som älskar mig men som blev tvungen att gå?
Like a drum my heart never stops beating
For you, for you
Baby I'm not moving on
I love you long after you're gone
(Phillip Phillips)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar