Att ta sig igenom

Det är som om luften gått ur mej efter de senaste veckorna. Först kom min hjärteväns dödsdag, ett par dagar senare min födelsedag, inget jag hade lust att fira precis. Sex dagar efter min födelsedag var hans födelsedag och nu har midsommar just passerat. 

Det är lite extra svårt just såna här dagar att vara ensam. Det hjälper inte att ha släkt och vänner, jag saknar min partner. Men för varje gång en speciell dag passerat, känns det inte riktigt lika tungt. Vågorna inte lika höga. Sorgen blir lättare att hantera med tiden, men saknaden består.

Jag har haft en bra helg, träffat trevliga människor och gjort trevliga saker. Men jag tänker på vår midsommar tillsammans i Västerviks skärgård, eller vår midsommar i Skagen, Danmark. Jag minns och jag saknar. Samtidigt är jag tacksam för den tid vi fick och allt vi hann med att göra tillsammans. Trots att han var sjuk ganska länge.

Men vi anpassade äventyren så att han orkade och så att ingen annan märkte hur dålig han var. Medlidande ville han inte ha. Han ville leva sitt liv så vanligt som möjligt så länge som möjligt. Han gjorde det så bra med sin kämparvilja och sin livslust. Han var verkligen en kämpe av stora mått.

Så nu måste jag ta på mej hårdhandskarna och ta tag i mitt liv. Jag kan boka in en massa aktiviteter med vänner men det är på insidan det stora jobbet måste göras. Jag måste lära mig på nytt att verkligen ha kul, att våga släppa loss och njuta av stunden, förstå på djupet att jag är värdefull och uppskattad och omtyckt.

För sådant försvinner i sorgen. Själen blir grå och jag förlorar fotfästet för framtiden. Jag kan verka självsäker men det är en annan grej. Samtidigt känner jag mig orädd och lugn. Men ändå skör och känslig. Sorg är knepiga saker... det ställer saker på ända och mot varann utan att de blir motsatser.

Jag har lärt mig så oerhört mycket av allt detta. Både om mej själv och om andra människor. Jag är verkligen inte den samma nu som förut, men förhoppningsvis är jag en bättre version av mig själv nu. I alla fall är jag en sannare version av mig själv nu. Jag står för mig själv.

Det gör mig också modigare i mina val inför framtiden. Jag vet vad jag kan och klarar av. Men kan jag lita på mitt eget omdöme? Är jag beroende av bekräftelse eller struntar jag helt i vad folk tycker och tänker om mej? Det är nog någonstans mitt emellan tror jag.

Alla vill känna sig älskade och behövda på något sätt. Jag själv i synnerhet. Jag har behov av att få göra nytta, få hjälpa till, få lösa problem. Men jag säljer inte ut mej till vilket pris som helst bara för att. Jag själv är också viktig, värd att vårdas och respekteras. Sådant jobbar jag på i spåren av sorgen. 

Kanske finner man aldrig balans i livet, kanske är det en del av att vara människa. Kanske gör det att man vågar svepas med när känslorna kommer, vågar omfamna dem och ta mig igenom dem. Inte surfa ovanpå eller dyka under. Simma igenom. Ta mig igenom. Leva och lära. Älska livet.

”Be strong enough to let go

and wise enough to wait 

for what you deserve”

Våga vara människa

Grieving is normal, natural, inevitable, universal and unique. There is no right way or wrong way to grieve. It is the conflict between the world that was, what it cannot become, and how it may become, that creates the tension that engenders grief.” (Steve Morrison)

Sorg är normalt, naturligt, oundvikligt, universellt och unikt. Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja. Det är konflikten mellan världen som den var, vad den aldrig kan bli och hur det kommer bli, som skapar spänningen vilken frambringar sorgen.

Vi pratar inte mycket om döden och sorgen. Som om vi skulle kunna undvika det om vi låtsas att om det inte finns. Vi är ovana vid lidande och död, vi är inte vana vid att prata om något som är jobbigt faktiskt. Vi vill hellre visa upp en fasad där allt är fint och harmoniskt, problemfritt och smärtfritt.

Mitt flöde på Instagram och Facebook visar sällan den sanna vardagen utan där är allt tillrättat och felfritt. Varför är det så viktigt att visa upp sådant? Är det att vara en lyckad människa? En lycklig människa? Kan man vara nöjd och glad även om man är sorgsen? Kan man ha frid i själen mitt i en kaotisk värld?

Jag har verkligen fått ompröva mycket i mitt liv de senaste åren. Vad som är viktigt och värdefullt, vad som är värt att fokusera på och vad man ska släppa. Hur jag får lugn och ro på insidan oavsett hur de yttre omständigheterna ser ut.

Självklart är jag inte oberörd för ledsamheter och tråkigheter, det säger jag inte. Men jag tappar inte så lätt fotfästet. Jag är en hel människa, inte en halv som förlorat min andra halva. Vi var båda hela människor, kompletta. Men vi kompletterade varann också.

Jag har fått vara med om mycket svåra saker, att se den jag älskar lida och dö. Det finns inget längre i livet som kan skrämma mej. Jag är fatalist i så måtto att det som sker det sker och min uppgift är att ta mig igenom det, lära mig av det och bli starkare och klokare.

Jag har blivit orädd och samtidigt lugnare. Det finns inte mycket som kan göra mej upprörd eller irriterad. Jag är ödmjuk inför andra människors öden och liv, vet att vi vet så lite om varann egentligen. För vi talar inte om det som är svårt. Vi kämpar på, biter ihop och har en massa käcka ordspråk som backar upp oss.

”Själv är bäste dräng”, ”bra sås reder sig själv” och vi svarar med slogans när någon frågar hur det är. ”Jämna plågor” eller ett klämmigt ”huvet upp och fötterna ner”. Ibland kan man inte leverera ett långt inlägg på hur det verkligen är, men det hade inte skadat om vi vågade vara lite mer ärliga, transparanta, sårbara, mänskliga.

Jag tror på en varmare, kärleksfullare, ömsintare värld när vi vågar dela livet på riktigt. Det verkliga livet. Gråten, ilskan, stöket, sorgerna, oron och mardrömmarna. Men också framtidsdrömmarna, skratten, glädjen och friden. Vi är alla bara människor. Det gör vi bäst tillsammans.

Så länge vi andas och finns till

Årsdagen av hans död kom och jag besökte hans grav och satte dit blommor. Satte mej på en bänk som stod intill och bara grät. Jag tänkte att om det är någon plats man får vara ledsen på så är det väl på en kyrkogård. På vägen hem fick jag stanna bilen och bara andas. Blev illamående och yr men förstår att det var en känslomässig reaktion. Jag vill inte att han ska vara död! Vill inte!

Men det förändrar ingenting med att önska att det var annorlunda. Inget kommer heller att gå över av sig självt. Att må bra är ett medvetet val, ett själsligt arbete, en mognadsprocess. Jag kan må bra mitt i kaos om jag har frid i mitt inre. Jag måste välja hur jag hanterar mina erfarenheter och lärdomar. Till fördel för mig och andra eller låta det dra ner mig i depression.

Det sägs att deprimerade människor får ett försämrat luktsinne. Jag får ta det som ett sundhetstecken att jag tycker mej uppleva alla dofter starkare än nånsin. Blommorna, gräset, vattnet - allt doftar så starkt. Jag förundras över allt som fortsätter leva, årstid efter årstid. Världen är som förut men ändå inte. Inte för mig.

Nu sitter jag här, ett år senare, och behöver ta nästa steg i livet. Jag har tagit av mig förlovningsringen jag fick av dig, som jag burit i en kedja runt halsen sedan du dog. Men vår relation här på jorden är slut, även om kärleken är evig. Ringen är tillbaks i asken vi fick när vi köpte den. Den står på mitt sängbord tills vidare. Ett steg i taget.

Två dagar efter din död kom min födelsedag. Det kändes inte särskilt angeläget att fira. Att få vara tillsammans med nära och kära är allt som betyder något. Att vårda dina nära och goda relationer är det som är viktigt när livet ställs på sin spets. Kärlek och omtanke är det som gör oss till goda människor.

Att hantera sorg är en process. Att succesivt bearbeta känslan av sorg till att bli en styrka från alla erfarenheter är ett tufft arbete. Men nödvändigt om man inte ska fastna i bitterhet och besvikelse. Känslor behöver processas, inte låta dem ta äver och styra mitt liv. Saknaden finns alltid, men sorgen är en känsla som kan förändras.

Du är idel goda minnen, glada skratt, galna upptåg och djupa samtal. Du är den som fick mig att växa som människa och hitta tillbaks till mig själv. Du är den som uppmuntade, hjälpte, stöttade och utmanade. Jag såg rakt in i din själ och du såg rakt in i min själ. Vi fick en ögonblicklig kontakt. Själsfränder.

Nu måste jag fortsätta leva utan dig. Med hjälp av allt jag lärt mig av dig. Om du hade sett mej nu så hade du grälat på mig. Skärp dej, hade du sagt. Stick iväg och roa dig. Njut av livet, hade du sagt med ett stort flin över ditt ansikte. Det var din filosofi och en klok sådan. Vi har detta livet, vi har egentligen bara idag. Att göra det mesta och det bästa av det är en förmån vi har så länge vi andas och finns till.

I got to learn how to love without you
I got to carry my cross without you
Stuck in the middle and I'm just about to
Figure it out without you
And I'm done sitting home without you
Fuck I'm going out without you
I'm going to tear this city down without you
I'm going Bonnie and Clyde without you

(Avicii)

Livet efter honom

Jag jobbar hela tiden på att försöka komma vidare i sorgearbetet. Jag planerar in trevliga aktiviteter och träffar trevliga människor. Jag försöker bryta mig ur min bekvämlighetszon, där det har varit enklast, lugnast och skönast att sitta hemma själv. Men det är ju inte det livet som jag borde leva. 

Jag är ju fortfarande full av liv. Jag kan ju inte bara se på mitt liv som en transportsträcka mot döden. Även om det kan kännas så och att jag haft min tid. Jag har mött min stora kärlek och nu har jag förlorat den. Jag levde mitt drömliv med min drömman och nu är allt borta. Kan det verkligen finnas något mer för mig?

Samtidigt känner jag att sorgen börjar avta. Saknaden är alltid närvarande men sorgen dränker mig inte längre. Någon beskrev sorgen som om man är i ett stormande hav. Man kämpar för att få luft och vågorna sköljer över mig hela tiden. Sedan lugnar vågorna ner sig mer och mer och jag hittar en vrakdel från det kapsejsade skeppet att hålla i. Jag lär mig flyta med, lär mig andas, lär mig simma. Lär mig se när nästa våg kommer.

Jag vet att nästa våg kommer den 7 juni. Årsdagen av hans död. Ett helt år har gått. Släpat sig fram. Oändligt lång känns tiden. Samtidigt försöker jag förbereda mig på att ta ännu ett steg ur sorgen. Jag har bytt ut mina skärmbilder på min telefon och min padda, en efter en, låst skärm och hemskärm. Alla hade olika bilder av Honom. Nu finns där istället bilder på min glada familj.

Istället för att bli sorgsen hela tiden av bilderna på honom, blir jag glad av bilderna på mina barn. Jag försöker flytta focus från det som varit till det som är nu. Att börja drömma om framtiden är inget jag klarar av ännu men jag tar ett steg i taget. Jag inser att jag måste avsluta det gamla innan jag kan börja något nytt. Man kan inte jobba kvar i det gamla programmet när man installerat den nya versionen.

Det är så smärtsamt och svårt att släppa taget. Men jag måste avsluta relationen med honom. En relation som tvångsavslutades med hans död. Det var inget någon av oss ville eller önskade. Men jag måste göra upp med det. Ett själsligt avslut, ett känslomässigt avsked. Ta tag i mitt liv, sluta äta och börja träna ordentligt. Bli hälsosam igen. 

Men det är så lätt att stanna hemma, stänga och låsa dörren. Tröstäta. Titta på tv. Vila. Tacka nej till aktiviteter. Jobba-äta-sova. Men vad är det för ett liv? Bara en existens. Jag vill skratta, älska, kramas, busa, uppleva, diskutera, pyssla, resa, ja det finns massor av trevligheter. Att sitta hemma och deppa matar bara sorgen. Jag kan bättre, jag vill bättra mig, jag måste hitta ett liv efter honom. 

Even though you didn't stay 
It was all worthwhile
You were the best thing in my life 
I can recall you and me we had it all
You and me we had it all

(Waylon Jennings)