Att ta sig igenom

Det är som om luften gått ur mej efter de senaste veckorna. Först kom min hjärteväns dödsdag, ett par dagar senare min födelsedag, inget jag hade lust att fira precis. Sex dagar efter min födelsedag var hans födelsedag och nu har midsommar just passerat. 

Det är lite extra svårt just såna här dagar att vara ensam. Det hjälper inte att ha släkt och vänner, jag saknar min partner. Men för varje gång en speciell dag passerat, känns det inte riktigt lika tungt. Vågorna inte lika höga. Sorgen blir lättare att hantera med tiden, men saknaden består.

Jag har haft en bra helg, träffat trevliga människor och gjort trevliga saker. Men jag tänker på vår midsommar tillsammans i Västerviks skärgård, eller vår midsommar i Skagen, Danmark. Jag minns och jag saknar. Samtidigt är jag tacksam för den tid vi fick och allt vi hann med att göra tillsammans. Trots att han var sjuk ganska länge.

Men vi anpassade äventyren så att han orkade och så att ingen annan märkte hur dålig han var. Medlidande ville han inte ha. Han ville leva sitt liv så vanligt som möjligt så länge som möjligt. Han gjorde det så bra med sin kämparvilja och sin livslust. Han var verkligen en kämpe av stora mått.

Så nu måste jag ta på mej hårdhandskarna och ta tag i mitt liv. Jag kan boka in en massa aktiviteter med vänner men det är på insidan det stora jobbet måste göras. Jag måste lära mig på nytt att verkligen ha kul, att våga släppa loss och njuta av stunden, förstå på djupet att jag är värdefull och uppskattad och omtyckt.

För sådant försvinner i sorgen. Själen blir grå och jag förlorar fotfästet för framtiden. Jag kan verka självsäker men det är en annan grej. Samtidigt känner jag mig orädd och lugn. Men ändå skör och känslig. Sorg är knepiga saker... det ställer saker på ända och mot varann utan att de blir motsatser.

Jag har lärt mig så oerhört mycket av allt detta. Både om mej själv och om andra människor. Jag är verkligen inte den samma nu som förut, men förhoppningsvis är jag en bättre version av mig själv nu. I alla fall är jag en sannare version av mig själv nu. Jag står för mig själv.

Det gör mig också modigare i mina val inför framtiden. Jag vet vad jag kan och klarar av. Men kan jag lita på mitt eget omdöme? Är jag beroende av bekräftelse eller struntar jag helt i vad folk tycker och tänker om mej? Det är nog någonstans mitt emellan tror jag.

Alla vill känna sig älskade och behövda på något sätt. Jag själv i synnerhet. Jag har behov av att få göra nytta, få hjälpa till, få lösa problem. Men jag säljer inte ut mej till vilket pris som helst bara för att. Jag själv är också viktig, värd att vårdas och respekteras. Sådant jobbar jag på i spåren av sorgen. 

Kanske finner man aldrig balans i livet, kanske är det en del av att vara människa. Kanske gör det att man vågar svepas med när känslorna kommer, vågar omfamna dem och ta mig igenom dem. Inte surfa ovanpå eller dyka under. Simma igenom. Ta mig igenom. Leva och lära. Älska livet.

”Be strong enough to let go

and wise enough to wait 

for what you deserve”