Grieving is normal, natural, inevitable, universal and unique. There is no right way or wrong way to grieve. It is the conflict between the world that was, what it cannot become, and how it may become, that creates the tension that engenders grief.” (Steve Morrison)
Sorg är normalt, naturligt, oundvikligt, universellt och unikt. Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja. Det är konflikten mellan världen som den var, vad den aldrig kan bli och hur det kommer bli, som skapar spänningen vilken frambringar sorgen.
Vi pratar inte mycket om döden och sorgen. Som om vi skulle kunna undvika det om vi låtsas att om det inte finns. Vi är ovana vid lidande och död, vi är inte vana vid att prata om något som är jobbigt faktiskt. Vi vill hellre visa upp en fasad där allt är fint och harmoniskt, problemfritt och smärtfritt.
Mitt flöde på Instagram och Facebook visar sällan den sanna vardagen utan där är allt tillrättat och felfritt. Varför är det så viktigt att visa upp sådant? Är det att vara en lyckad människa? En lycklig människa? Kan man vara nöjd och glad även om man är sorgsen? Kan man ha frid i själen mitt i en kaotisk värld?
Jag har verkligen fått ompröva mycket i mitt liv de senaste åren. Vad som är viktigt och värdefullt, vad som är värt att fokusera på och vad man ska släppa. Hur jag får lugn och ro på insidan oavsett hur de yttre omständigheterna ser ut.
Självklart är jag inte oberörd för ledsamheter och tråkigheter, det säger jag inte. Men jag tappar inte så lätt fotfästet. Jag är en hel människa, inte en halv som förlorat min andra halva. Vi var båda hela människor, kompletta. Men vi kompletterade varann också.
Jag har fått vara med om mycket svåra saker, att se den jag älskar lida och dö. Det finns inget längre i livet som kan skrämma mej. Jag är fatalist i så måtto att det som sker det sker och min uppgift är att ta mig igenom det, lära mig av det och bli starkare och klokare.
Jag har blivit orädd och samtidigt lugnare. Det finns inte mycket som kan göra mej upprörd eller irriterad. Jag är ödmjuk inför andra människors öden och liv, vet att vi vet så lite om varann egentligen. För vi talar inte om det som är svårt. Vi kämpar på, biter ihop och har en massa käcka ordspråk som backar upp oss.
”Själv är bäste dräng”, ”bra sås reder sig själv” och vi svarar med slogans när någon frågar hur det är. ”Jämna plågor” eller ett klämmigt ”huvet upp och fötterna ner”. Ibland kan man inte leverera ett långt inlägg på hur det verkligen är, men det hade inte skadat om vi vågade vara lite mer ärliga, transparanta, sårbara, mänskliga.
Jag tror på en varmare, kärleksfullare, ömsintare värld när vi vågar dela livet på riktigt. Det verkliga livet. Gråten, ilskan, stöket, sorgerna, oron och mardrömmarna. Men också framtidsdrömmarna, skratten, glädjen och friden. Vi är alla bara människor. Det gör vi bäst tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar