Hur kan jag förklara?

Det så kallade sorgeåret är över men det är inte sorgen. Ibland känns det som om allt börjar om igen, men topparna och dalarna är inte lika höga och låga. Saknaden tar sig märkliga uttryck och fortfarande tycker jag mig se honom ibland på stan. På en tiondels sekund blir jag lycklig men lika snabbt inser jag sanningen och jag blir förvånad över att jag glömt att han inte lever.

Det kan ju vara för att i mitt sinne lever han. Jag hör inom mej vad han skulle ha sagt, vad han skulle ha tyckt. Han var alltid tydlig med sina åsikter och avsikter och vi pratade om allt. Inga ämnen var för svåra eller känsliga. Det ger mej tröst nu, att ha fått förmånen att dela livet med en sådan man.

Precis som det finns människor som stöttar, uppmuntrar, har omsorg om mej och visar sin kärlek, finns det de som inte alls vet hur de ska möta mig i min sorg. De kommer med käcka klyschor som bara får mej att bli trött. Jag förstår att de vill väl men de har ingen aning.

De frågar hur jag mår och jag måste avväga mitt svar. Klarar de sanningen eller ska jag släta över med en käck klyscha tillbaka? Jag vill inte höra att nu har det gått så lång tid att nu måste jag väl ändå ha kommit över det... jag vill inte höra att livet går vidare och det behöver jag också göra... jag vill inte höra att han har det bra nu utan smärta och sjukdom.

Jag vet allt det där men man kan inte skynda på sorgen. Man kan inte tvinga fram känslor som inte finns eller tvinga bort de som finns. Tiden läker inga sår, men tiden ger oss utrymme att lära oss hantera våra sår. Man kan inte förklara allt för alla, och det ska man inte behöva heller.

Hur kan jag förklara hur det känns att se hoppet släckas i sin älskades ögon? Hur kan jag förklara hur det känns att be den älskade släppa taget och gå. Hur kan jag förklara hur det känns att veta att denna kvällen är den sista kvällen och i morgon är allt över. Hur kan jag förklara hur det känns att lägga sig ner bredvid sin älskade för sista gången, hålla om honom, kyssa honom, viska allt du vill ha sagt till honom. Hur kan jag förklara hur det känns att ligga stilla i natten och lyssna till hans andetag som blir svagare och svagare för att till slut upphöra. Hur kan jag förklara hur det känns att ta farväl av sin älskade, han som var full av liv men som nu är död. 

Det går inte att förklara, det kan bara upplevas.