Livets hemligheter

Jag har tänkt att livet är ett mysterium men så tänker jag inte längre. Kanske handlar det om att ta emot det som kommer med en attityd av att det som händer det händer och jag ska ta mig igenom detta. Kanske handlar det om att acceptera livet som det är, med sina med- och motgångar.

Min inställning till livets hemlighet är att det finns inga hemligheter. Allt är uppenbart om man bara vill se, vågar se. Se sanningen i vitögat liksom. Göra det bästa av det jag möter i livet med de talanger jag har. Hjälpa andra och göra gott, se på människor med ödmjukhet och genuint intresse. 

Någon generell mening med livet finns inte heller. Men det finns en mening med mitt liv och en annan  mening med ditt liv. Vi är olika, vi gör olika, kan olika saker och därför ska vi inte jämföra oss med andra, med varandra, för att vi är i grund och botten olika. Men det är bra.

Precis som jag inte kan jämföra en katt och en hund, jo visst dom har fyra tassar, svans och nos, men de är olika djur med olika kynne och instinkter. Vi människor är också unika med olika talanger, tankar, styrkor och svagheter. Vi behöver repa mod och våga vara oss själva för ingen annan kan vara jag på det sätt som jag är.

Jag kan inte heller låtsas eller försöka anstränga mig att vara någon annan, det blir aldrig bra. Jag vet inte vad som pågår i andra människors inre, vad som får dem att agera och reagera som de gör. Därför behöver jag vara vidsynt, förlåtande och försöka att inte bli provocerad av människor som bär sig dumt åt.

För ingen är perfekt, alla har vi våra fel och brister, en del är mer uppenbara, mer synliga än andra. Jag behöver inte alltid försöka förstå, inte heller acceptera att ha i min närhet, utan jag har rätten att välja bort det som stör min inre frid. Att älska mig själv så mycket att jag respekterar mina egna känslor och inte kör över mig själv.

Det sägs att när det värsta har hänt är man inte rädd längre, för har man överlevt det så klarar man vad som helst. Man blir också mer och mer befriad från andras åsikter och deras inverkan på mitt liv ju äldre man blir. Jag är trygg och stabil i mig själv, grundad i mig själv, så jag vet vad jag tycker. Vad du tycker får stå för dig.

Jag varken kan eller ska ta hand om andras känsloliv, inte ens om jag har en partner. Varje människa är själv ansvarig för vad man gör och inte gör, vad man känner och tänker. Vi är individer och så ska det vara. Vi måste bara alla inse att vi är ansvariga för hur vi hanterar våra liv.

Att vara tacksam är ett val. Att vara bitter och besviken är också ett val. Att vara positiv är ett val precis som att vara negativ. Vi kan inte välja vilka händelser som kommer i vår väg men vi kan välja hur vi angriper dessa händelser. Med att spotta i  nävarna och kavla upp ärmarna eller att sätta sig ner i ett hörn och tycka synd om sig själv.

Jag tror det är Nalle Puh som säger ”alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig” men egentligen var det en man som föddes på 1800-talet som hette Robert Storm Petersen som myntade detta ordspråk. Men det är inte så fel det där med att tänka på sig själv. Jag ska ju leva med mej resten av livet, liksom... jag vill ju gilla den person jag blivit, jag har fått kämpa för att bli den jag är. Livet har format mig, men jag har valt hur.