Jag tycker det är intressant att studera människor. När jag är på fest, i folksamlingar, på jobbet - överallt där det finns folk finns det relationer och reaktioner att studera. Det är spännande hur olika vi kan reagera på samma saker och hur vi behandlar varann.
Särskilt intressant är det att iaktta parrelationer, kanske för att jag är singel själv och funderar verkligen på om jag vill ha en partner i mitt liv eller om jag faktiskt har det jättebra ensam. Det tycker jag just nu i alla fall, kanske för att jag ännu inte är färdig med min relation med min hjärtevän som dog i juni förra året.
Det är svårt att behöva avsluta en relation som var så bra och som ingen av oss ville avsluta, det var det där med att döden skiljer oss åt som kom emellan. Jag är fortfarande i processen att försöka se en fortsättning på mitt liv utan honom men som ändå känns bra.
Jag arbetar i en livsmedelsbutik och även om jag tillbringar 3/4 av min tid uppe på kontoret, får jag ändå en daglig dos av kunder och kan studera beteenden. Det är barnfamiljen med de trötta, gnälliga barnen. Det är maken som fått en lång lista av frun att handla efter, det är det unga paret som förälskat håller varann i hand, det är ungdomarna som kommer in i gäng, det är det medelålders paren.
De medelåldersparen finns i så många varianter. De samstämmiga, den motsträviga partnern, den gnälliga partnern, de oense paren. Här om dagen hörde jag ett par i 55-årsåldern ungefär och hon pratade till sin man som om han var ett barn. Jag undrade i mitt stilla sinne hur han kunde acceptera det.
Att bli offentligt förödmjukad och nedvärderad av sin partner en fredagseftermiddag i en butik full med kunder det tycker jag personligen är att gå över gränsen. Jag undrar hur det kommer sig, hur det kunde bli så, hur man blivit totalt okänslig för det destruktiva. Men det är väl tyvärr det som är summan av en dysfunktionell relation. Man ser det inte.
Förändringarna kommer gradvis, succesivt, den onda spiralen snurrar sakta men säkert åt fel håll och man vet inte hur man ska få stopp på den. Plötsligt en dag tittar man upp från sin grop och undrar hur man kunde hamna där. Men det kommer ofta smygande och man känner sig själv skyldig till allt även om det alltid finns två i en parrelation.
Jag känner att jag har vissa icke förhandlingsbara kriterier på en eventuell ny relation. Samtidigt som jag absolut inte känner att jag kräver en massa orimligheter. Jag vill ha ärlighet, rakhet och tydlighet. Jag vill att båda ska ha rätt till egna intressen och aktiviteter och att båda ska vara generösa med att ge och få det. Jag vill att båda vill den andres bästa, då tror jag att det mesta löser sig med det.
Jag vill skratta, hitta på äventyr, umgås med vänner, ha lugna hemmakvällar med en bra film, göra ett och annat spontant infall, få ro att skriva och läsa, vistas i skogen, pyssla hemma. Mina önskningar är inte stora eller märkvärdiga men ack så viktiga för mig. Jag vill helt enkelt ha det bra och njuta av livet! Bli bekräftad och älskad för den jag är. Enkelt eller hur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar