Traditioner

-Vänta du tills du är lika gammal som jag, brukade mamma säga när jag retade henne för att vara stel och mossig. Nu är jag själv 50+ och det händer saker både i kroppen och knoppen. Jag förstår vad mamma menade och sakta men säkert börjar jag också uppskatta saker som mamma värdesatte.

Jag tänker på min mormor nu denna första advent. Jag stryker gamla dukar som hon hade och jag har en gardinkappa som hon virkat. För mamma är det viktigt att städa och putsa fönster och byta gardiner till första advent. Det har hon säkert lärt av sin mamma. Nu gör jag likadant. 

Advent och jul är späckat med traditioner även om justeringar sker allt eftersom släktingar flyttar, dör, föds och skaffar partners. Men mycket är likadant år efter år och det påminner om släkter som gått före. Man plockar fram gamla julpynt och minnena följer med. 

Kroppen genomgår också förändringar allt eftersom man blir äldre. Jag är lite stel på morgonen när jag kliver upp ur sängen. Det är som om senorna i benen inte riktigt räcker ner till fötterna. Jag stapplar fram på hälarna några steg innan kroppen anpassar sig till lodrät läge. 

Jag kan vakna på nätterna och ligga vaken länge innan jag somnar om. Ibland behöver jag gå upp på toa, ibland är jag törstig. Jag vaknar tidigare på morgonen när jag är ledig och går och lägger mig tidigare än förr. Däremot uppskattar jag att ta det lugnt både morgon och kväll.

Det sägs ju att barndomens straff är medelålderns belöningar. Utegångsförbud, gå till sängs tidigt, tystnad och ensamhet. Nu för tiden är det riktigt skönt med detta. Men självklart har det en del i att jag väljer det själv, inte att en förälder tvingar det på mig. Allt i lagom doser förståss. 

Nu har jag tänt det första ljuset och känner vemod. Jag saknar mina barn, det känns tomt att inte ha dem nära. Jag vet att de har det bra och de bygger upp sina egna vuxna liv med sina partners. Men ibland saknar jag tiden tillsammans som familj, när de var små och förväntan inför julen var stor.

Självklart saknar jag min älskade också. Allt adventsmys och julmys känns inte alls lika mysigt utan honom. Det är inte lättare denna julen jämfört med förra. Det är fortfarande lika tomt utan honom. Man sa att bara sorgeåret var över skulle allt gå lättare. Men det är inte sant. 

Visst vänjer man sig, visst blir sorgen mindre men saknaden blir större. Vardagen går bra, det flyter på med jobb och fritid men när det blir speciella helger eller högtidsdagar blir det svårare. Då fattas han mej. Men det är som det ska när det blev som det blev. Livet går inte på räls men jag har bestämt mej för att ta mej fram ändå. Ett steg i taget.