Jag har köpt en intressant bok. Titeln är ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död”. Den är skriven av två kvinnor som förlorat sina män mitt i livet. De har även startat ett nätverk VIMIL - vi som mist någon mitt i livet. Det är en go känsla att läsa om hur andra tänker och känner som mist sin älskade. Styrkan i igenkännandet är stort.
Titeln vill också belysa att kärleken fortsätter bortom döden. Något jag själv konstaterat men försökt kämpa emot. Men nu kan den krampen släppa och jag kan låta kärleken leva vidare. Precis som när man får ett barn och man älskar det mer än någon annan och så väntar man barn nummer två och funderar över om man kan älska det barnet lika mycket. Det kan man.
Kärlekens matematik är inte skolbokens. Ju mer du älskar, ju större blir kärleken. Ju mer den delas, ju större blir den. Det finns plats för mer kärlek i mitt liv. Jag behöver bara öpnna mitt hjärta igen och vara villig att släppa in mer kärlek. De jag älskar behöver också förstå att de delar sin kärlek med flera. Kärleken kan se olika ut, men allt är kärlek.
Man får också en svartare humor när man förlorat någon man älskar. En ironi och en sarkasm som inte alla förstår. Mer avskalat och rakt på sak, som en del kan tycka vara provocerande, men andra fattar direkt, andra som haft sin beskärda del av motgångar. Vi känner igen varann själsligen, utan att veta exakt vad den andre gått igenom.
Att läsa om hur andra känner och tänker som förlorat sin partner ger mig tröst. Att få höra att sorgearbetet slutar inte efter det första året, det tar i genomsnitt tre år innan livet vänder, får mig att känna mig mer ”normal”. Att få bekräftat att saknaden alltid kommer att finnas kvar får mig att slappna av.
Självklart kommer han fattas mig, alltid. Han var en människa som gjorde avtryck, som var betydelsefull och min stora kärlek. Jag vill gärna prata om honom, det är inte minnet av honom som är smärtsamt, det är att han inte finns mer som är smärtsamt. Jag behöver också prata om döden, älta det, bearbeta det. Kanske kommer jag gråta, men det går över, det är inte farligt.
Samtidigt som jag accepterar sorgen och saknaden, blir jag också bättre på att uppskatta och glädjas åt det jag har. Jag har två fantastiska barn och de har fina partners. Jag har kvar relationen med hans barn och syskon. Det ger mig stor glädje och jag ser honom i dom. Jag vet också hur stolt han var över sina barn och den känslan delar jag med honom.
Vi är inte vana vid att tala om döden, att se människor vara ledsna och sorgsna. Då vill vi försöka hjälpa till och få dem att bli glada igen. Vi kommer med glada tillrop, käcka klyschor och råd om positivt tänkande. Tanken är god men åstadkommer bara mer frustation. Låt istället den sörjande få sörja på sitt sätt.
Vad ska man säga då, undrar du. Ja det behövs inget komplicerat. Det bästa bemötandet fick jag av en barndomskamrat som jag sprang ihop med på ICA. Han gick fram till mej, sa att han hört vad som hänt och sa bara enkelt ”får jag ge dej en kram?” Det var precis vad jag behövde och inget mer behövde sägas där och då.
Du behöver inte vara orolig för att prata om den som dött och tro att du ”river upp” något. Det gör istället gott att veta att minnet lever vidare och vi är flera som delar sorgen. Då blir den lättare att bära. Att förtränga det som hänt är ingen bra väg att gå. Förr eller senare måste man bearbeta förlusten. Med chock, ilska, saknad och sorg. Man måste igenom, inte försöka smita förbi.
Ibland stannar hjärtat upp ett slag när jag ser hans bil eller en man som liknar honom. På en millisekund tänker hjärnan ”nämen där är han ju” innan sanningen kommer ifatt. Då får man bryta ihop en stund, låta känslorna skölja igenom och så kan man gå vidare igen. Jag besöker ofta hans grav för där står det ristat hans namn och dödsdag. Kalla fakta, men i mitt hjärta lever han kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar