När man blir förälder så förändras livet över en natt. Plötsligt finns det en människa i mitt liv som är det viktigaste. Ett litet barn har många behov och behöver hjälp med allt. Som kärleksfull förälder är det självklart att göra det som behövs - och lite till. Allt eftersom barnen växer upp förändras behoven och med det förändras också min roll som förälder. Man blir mer stödjande och ger tips och råd, vägleder och informerar.
Så kommer då dagen när de flyttar hemifrån. Kanske till nämaste stad, till en utbildningsort eller rent av till ett annat land. Man hjälper dem komma iväg, komma i ordning och sen åker man hem. Ensam. Vad gör jag nu? Vilken roll är min? Var behövs jag? Har man inga egna intressen eller har landat i mig själv är det lätt att känna sig vilsen.
Plötsligt behövs man inte längre i vardagen. Inga stora tvätthögar, ingen som kommer hem och är hungrig, ingen som behöver skjutsas eller hämtas, inga läxor som ska göras. Men ändå är man förälder, fast på distans. Man är bollplank, receptbank, erfarenhet och kärlek. Det är tur att dessa faser kommer succesivt under typ 20 år. Man hinner vänja sig.
Jag har alltid njutit av varje etapp av föräldraskapet. Jag har bejakat och omfamnat förändringarna och fått se mina barn växa upp till fantastiska unga vuxna. De vet att jag älskar dom och gör allt jag kan för dom. Jag ångrar inte en sekund av den tid jag investerat i mina barn. Mitt eget liv fick stå åt sidan ett tag, men det var ingen uppoffring, det var en självklarhet.
Nu har jag all tid i världen för mig själv och mitt eget. Jag kan njuta av det för att jag vet att barnen har det bra och jag har gett dem så bra förutsättningar som möjligt. Var sak har sin tid, varje säsong i livet har sina utmaningar och erfarenheter. Självklart finns det saker jag ångrar och saker jag kunde gjort bättre, men att vara efterklok gör ingen nytta. Jag gjorde så gott jag kunde och det får vara bra nog.
Det finns inget facit för föräldrar, man får lösa situationerna allt eftersom de uppkommer. Ibland vet man direkt, ibland får man gissa och hoppas på det bästa. Jag tror på kommunikation, att man samtalar om saker och ting och försöker hitta den bästa lösningen för alla. Kompromisser, förhandlingar och diskussioner. Det gäller i alla relationer, både privat och proffession.
Jag har alltid behandlat mina barn som intelligenta, logiska individer och vi har alltid kunnat prata om allt. Självklart har vi inte varit överens om allt men vi har ändå fortsatt att prata. Att respektera andras åsikter är också en del i att växa upp. Man behöver inte hålla med men man ska lyssna och försöka förstå. Det är alltid berikande att veta vad andra tycker och tänker. Kanske kan jag lära mig något?
Livet är ett ständigt lärande och man blir aldrig färdig. Man blir också ständigt överraskad och utmanad av livet och det är upp till mej att ta mig an dessa med nyfikenhet eller misstänksamhet. Vill jag växa eller vill jag stanna kvar i min trygga zon? Det är inte bara barnen som växer, vi vuxna behöver också växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar