måndag 28 januari 2019

Tillsammans är en bra plats

Denna veckan har jag haft familjetid. Min son med fru har varit hemma och hälsat på från Australien och idag var vi hos min dotter och pojkvän och vi fick tillbringa dagen tillsammans. Det händer ju inte så ofta att vi får vara tillsammans så dessa stunder är dyrbara. Att få vara med sina barn är en oerhörd glädje och höra dom prata och skratta tillsammans är en gåva.

Man lär sig ta till vara på stunden och njuta av tiden tillsammans. Man lär sig också leva med det faktum att de har sina egna liv på olika platser på jorden. Det är en glädje att se dem växa upp och bygga sina liv och vara tacksam för det man gett dem under åren tillsammans. 

Snart åker han tillbaks till sitt liv på andra sidan jordklotet och jag är så glad över de möjligheter som dagens teknik ger oss i form av samtal och bilder. Dagens kommunikation ser annorlunda ut nu och det är en stor tillgång. Jag är delaktig även om jag inte kan vara fysiskt närvarande. Det är fint.

Tiden tillsammans blir intensiv och både dom och jag blir trötta. Men det gör inget. Vi är tillsammans och varje minut räknas. Vi gör utflykter och vi träffar släktingar. Nu gör vi några dagar i huvudstaden innan det är dags för dem att flyga tillbaks. Nästa år är det min tur att åka till Australien och hälsa på dem. Vi ska försöka att ses en gång om året, är planen. 

Jag kan inte säga att jag beklagar läget, jag har lärt mig att leva idag och värdesätta den tid vi har just nu. Det är så man ska leva tror jag och att man inte har någon nytta av att önska att det var annorlunda. Kan man istället glädjas åt det som är och allt som är bra, tror jag att man mår mycket bättre - och dom också.


Att se barnen bygga sina liv och vara lyckliga är den bästa lönen man kan få. Att glädjas å deras vägnar är den enda vägen att gå om man ska känna harmoni. De har sina liv att leva och jag kan bara önska dem allt gott och stödja och hjälpa så gott jag kan. Jag har lyckats som förälder när mina barn står på egna ben och är goda människor. Då känner jag stolthet! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar