Man talar om ett sorgeår. Ett år när man förlorat en älskad där man går igenom sorgens faser, chock, förnekelse, ilska, acceptans och nyorientering. För varje högtid gör sig förlusten extra påmind, födelsedagar, jul, nyår, midsommar och andra årsdagar. Har man gått igenom allt detta så blir andra året lättare. Sägs det.
Första året tänker man mycket på den sista tiden i den älskades liv. Sjukdomens alla faser som slutligen ledde till döden. Dödsbädden. Den första tiden efter dödsfallet, begravningen, känslan av att ha förlorat allt, förlorat livsglädjen, förlorat fotfästet. Man går igenom allt hemskt om och om igen, varför det blev som det blev, men minns också den älskades kämparglöd och förmåga att hålla humöret uppe trots allt.
Men andra året handlar mer om saknad. Nu minns man den friska tiden, tiden före sjukdomen och perioderna mellan operationerna och behandlingarna när han mådde bra. Man tänker på allt roligt man gjort tillsammans, alla galna upptåg, semesterresorna, kvällarna med vännerna, kvällarna på tu man hand. Jag vill gärna prata om honom, jag vill hålla hans minne levande.
En del människor tror att det är jobbigt för mej att prata om honom, att det ”river upp” och påminner om det sorgliga. Som om jag skulle ha glömt! Han var mitt livs stora kärlek, jag varken kan eller vill förtränga minnet av honom. Han betydde allt för mig och det upphör inte bara för att han är död. Han förändrade mitt liv, förändrade mig och det är jag för evigt tacksam för.
Jag måste ändå fortsätta mitt liv utan honom. Att flytta var ett viktigt steg. Hans energi fanns kvar i min gamla lägenhet på något sätt och nu har jag fått en nystart. Här kan jag skapa nya minnen, en ny framtid. Att rent fysiskt bryta upp från det gamla hjälper mej även psykiskt. Inte som en flykt utan som ett avstamp.
Med saknaden följer också längtan. Jag längtar efter honom och jag längtar efter det liv vi hade tillsammans. Även om jag logiskt vet att min längtan inte har någon chans att gå i uppfyllelse, så finns känslan ändå där. Längtan och saknad går hand i hand. De följer sorgen som trogna vänner. Jag är mitt i det gänget men snart behöver jag göra mig redo att gå min egen väg.
Trampa upp en ny stig, välja riktning och göra nya saker. Utsätta mig för nya miljöer och möta nya människor. Ja jag känner mej vilse och tafatt men jag vill inte heller sitta ensam hemma och dela soffan med Sorgen, Saknaden och Längtan. Jag behöver lite nya vänner. Jag behöver Glädjen, Nyfikenheten och Kärleken i mitt liv igen. Jag kommer säkert alltid att hålla kontakten med Sorgen, Saknaden och Längtan men de kan inte uppta all min tid och mina tankar.
För att få nya resultat måste man tänka något nytt och göra något nytt. Det går inte att tro att man kan få ett annat resultat av samma beteende. Ingen magisk trollstav kommer svingas, ingen riddare på vit häst kommer att rädda mej ur tristessen. Nej det är när jag har roligt, när jag verkligen gillar den kvinna jag har blivit, det är då när man minst söker det, som lyckan kommer. Det tror jag fullt och fast
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar