Jag är inte den som ger upp. Jag kämpar om det behövs, fortsätter, jobbar på, plogar fram. Envis kanske, men på ett bra sätt tror jag. För envis på ett dåligt sätt är man om man inte vill inse att det kommer inte att fungera, det blir inte bra det där. Men ändå fortsätter man bara för att man bestämt sig för att det ska göras på det sättet. Att kunna inse att det går fel, att man hade fel, att det finns bättre sätt, bättre vägar och omvärdera sina ansträngningar, det är mycket klokare.
Nu har jag flyttat klart. På två veckor hade jag flyttat, städat ur det gamla och packat upp allt i det nya och ställt det på sin plats. Fått igång tv och wifi, hängt upp tavlor och gardiner, satt upp hyllor och lampor. Denna veckan har jag börjat utomhus med trädgård, planteringar och trädgårdsmöbler. Ja, jag är envis och enträgen, men jag mår inte bra i oordning.
OCD kallas det, obsessive compulsive disorder. Nä, inte riktigt så illa är det väl inte, att det är en tvångshandling. Men en liten släng har jag nog ändå. Vill helst ha ordning och reda. Både hemma och på jobbet. Hemma är det enkelt, här är bara jag och ingen annan som stökar ner eller ändrar om. På jobbet har jag absolut nytta av min drivkraft att hålla ordning. Där finns alltid papper att sortera, varor att plocka iordning, personalfrågor att reda ut.
Jag har också lärt mig att slappna av när jag är borta. Andras stök är inte mitt problem. Visst kan jag tänka att jag hade kunnat göra en insats här och var, men jag kan ändå släppa det och låta det vara. Jag har min ordning så får andra ha sin. Vi tycker olika och vår nivå på stök är verkligen olika hög.
Eftersom jag lever ensam måste jag klara mig själv. Jag måste kunna fixa både det ena och det andra, eftersom jag inte vill vara beroende av andra. Jag vill kunna få saker och ting gjorda när jag vill, inte när andra har tid. Jag är ganska händig så det brukar lösa sig. Hur svårt kan det vara, liksom. Kan en vanlig man klara det kan väl jag klara det.
Det ger också en tillfredsställelse att klara av saker själv som inte är självklart att man klarar själv. Som att rensa avlopp, koppla in internet i huset, sätta upp taklampor, byta lampor i bilen, tapetsera, klippa fruktträd, flytta möbler, gräva i trädgården. Jag känner mej väldigt belåten när jag fixat ännu en svår uppgift. Det ger självförtroende.
Jag blir också mer benägen att prova annat som jag inte gjort förut. Kan jag lära mig det? Kan jag klara det också? Jag är nyfiken på vad livet ger och jag finner det oerhört intressant att studera både saker och människor. Olika beteenden är spännande. Vad driver en människa att göra si eller så, säga saker och göra olika val. Förstår de konsekvenserna eller inte eller kanske förtränger det?
Jag kan ta ett kliv tillbaka och se objektivt på en situation eller person. Utan att engagera mig personligen. Jag har lärt mig att välja vad jag lägger min energi och att inte låta mig dras med i andras drama. Det är oerhört befriande, för det har jag haft svårt för innan. Jag rycktes ofta med i andras känslosvall och det var väldigt jobbigt. Nu står jag stadigt på marken med båda fötterna på jorden. Det känns tryggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar