Våren gör sina trevande försök att locka hit sommaren men vintern vill inte riktigt släppa sitt grepp. Vi rusar ut i trädgården så fort solen tittar fram och blomsterbutikerna gör reklam för grönsaksplantor, sommarblommor och perenner. Vi vill så gärna tro att våren är här på riktigt och vi köper allt som blomsterbutiken har. Sen kommer en frostnatt och flera av de nyplanterade växterna dör. Men så kommer solen tillbaks och vi köper nya växter.
Smart av blomsterbutikerna kanske, men vi vill så gärna tro att kylan är över för denna gång så vi drar igång våren i trädgården aningen för tidigt. Förra året var maj månad både ovanligt varm och ovanligt torr. I år är det nog mer normalt med kyla och värme om vartannat, regn och rusk, blåst och hagel. Men det är väl mer svensk vår än hetta och torka.
Jag tog mig ut till vår närmaste nationalpark Store Mosse igår. Det var en fin solig dag om än lite kyligt i vinden på morgonen. Jag tog med kaffe och macka och sen gick jag en runda på stigar och spångar. Tranorna tjoade västerut och göken gol i öster. Överallt kvittrade småfåglarna, en vild konsert i jakt på en partner.
Jag är lycklig ute i naturen. Det ger mig ny kraft i själen. Jag uppskattar fåglarna, blommorna, träden, luften, stillheten. Där ute i skogen står tiden stilla. Natten följer dagen, vinter kommer efter sommar, men skogen bryr sig inte om vilket årtal vi skriver. På så sätt känns naturen tidlös.
Skogen behandlar alla lika. Gammal som ung, fattig som rik, kändis eller doldis, ful eller snygg, stark eller svag, alla yttre kriterier som vi människor mäter varandra med, är totalt ointressant ute i naturen. Du är faktiskt helt obetydlig, såvida du inte sågar ner träden eller mejar ner växterna. Men inte ens då blir du straffad av naturen.
Skogen får acceptera det som händer och den växer vidare oavsett ingrepp. Som ett ordspråk säger ”forgiveness are the fragrance the violet shreds on the heal that crushes it”. Förlåtelse är doften som sprids från violen på hälen som krossar den. Vi behöver kanske lära oss ett och annat av naturen.
Att inte bry oss om yttre attribut i så stor utsträckning. Att inte låta andra påverka vårt mående i så stor utsträckning. Att fortsätta framåt i livet även om det bjuder motstånd. Att fortsätta leva som vi vill oavsett andras åsikter. Att förlåta dem som inte har förtjänat det eller bett om förlåtelse. Inte bara för att fria dem, men för att själv kunna släppa det och gå vidare.
Naturen är min inspiration, min vila och min styrka. Till och med bibeln skriver om detta, i den välkända psaltarpsalmen 23, herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. En sanning som beskrivits för 4000 år sedan. Den tanken är nästan svindlande. Vi människor är inte så olika som vi kanske tror.
Vi upplever vila ute i det gröna och vi känner ro när vi sitter vid en bäck, en sjö eller ett hav. Vi må vara olika till det yttre men vårt inre är vi mer lika än olika. Vad som skiljer oss åt är vår förmåga att tro på oss själva, att våga utmana oss själva och vår tillit till vår egen inre styrka. En del har övertro och en del underskattar sig själva. Jag tror på kraften i gemenskap, i att prata med varann på djupet och våga vara ärliga i de samtalen. Först då kan vi förstå andra och oss själva, känna igenkännande och få styrka från andras livsresor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar