Jag hälsade på en släkting på sjukhuset här om dagen och det drog igång en massa minnen. Jag har inte varit på sjukhuset på två år, sen min hjärtevän var inlagd där. Då var det väldigt tufft och vi trodde han skulle dö där och då. Men han kämpade ett tag till efter det innan hjärtat stannade. Nu gick jag i korridorerna igen och tankarna på allt det svåra sköljde över mig.
Jag kunde konstatera att jag gick vant i korridorerna, alla avdelningar ser ganska lika ut med matsal och patientrum, sköterskans kontor och allrummet längst ner. Vi har en bra sjukvård men ibland får man kämpa för att få rätt behandling. De flesta i personalen gör verkligen så gott de kan men schemat är tajt.
I helgen träffade jag goda vänner som även var min hjärteväns bästa vänner. Det blev mycket prat om honom som inte finns mer, men det är glada minnen, goda minnen. Så länge vi minns honom finns han kvar hos oss i vårta hjärtan. En del är rädda för att prata om honom för att man kan riva upp något. Riva upp?
Jag tänker på honom varje dag och varje kväll är jag smärtsamt medveten om att han inte finns mer. Jag har inte förträngt honom, det vore ett fatalt misstag. Sorgen måste bearbetas, den måste man igenom, annars kommer den att ta sig andra uttryck i framtiden. Som depression, som värk i kroppen, som ångest. Undertryckta känslor kommer förr eller senare att dyka upp igen.
Lika säkert som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det krävs en enorm ansträngning att hålla den nere men till slut måste man släppa taget och låta den komma upp igen. Så varför inte ta tag i problemet direkt istället, hitta luftventilen och släpp ut den gamla unkna luften, andas ut och fyll på med nytt syre. Fortsätt andas. Fortsätt lev.
Gör dina smärtsamma erfarenheter till din superkraft. Bli en medmänniska till andra som går igenom tuffa tider och styrk dem och uppmuntra dem med dina erfarenheter. Du kan förstå som inte alla andra kan och du kan visa att det kommer bli bättre. Dina motgångar gör dig till en bättre människa om du vill lära och växa.
Var inte rädd att dela både skratt och gråt med andra. Vi människor är inte så olika innerst inne, och de allra flesta av oss vill dela livet med andra. När vi vågar öppna upp oss så märker vi att vi är inte ensamma, vi är starkare än vi tror och när du möter andra med kärlek får du kärlek tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar