Sommar och sol

Nu är det semestertider i Sverige och det märks. Det är lugnare på morgnarna och skolorna står öde och tomma. Inga ungar på väg kvart i åtta, det är tomt på vägarna bär jag åker till jobbet. Människor strosar omkring på stan på dagarna, ledigt klädda i shorts och linne, med solglasögonen på för det har verkligen varit några fina soliga dagar det senaste.

Nästa vecka är det även min tur att få ha lite semester. Jag tar bara två veckor nu och sparar resten till senare, när jag planerar att åka till Australien. Men jag väntar till de har sommar, nu är det vinter där och inte så mysigt. Skönt att få åka till sommaren mitt i vår vinter!

För jag är ju en soldyrkare. Älskar att vara i solen, sitta i solen, ligga i solen, promenera i solen. Jag är en riktig ödla som hämtar energi i solen och värmen. Jag tål värme väldigt bra och det är förståss en av anledningarna att jag älskar solen. Det är nog också lite med hur jag är uppfostrad. Nu skiner solen - nu måste du gå ut!

Det där sitter i ryggraden och förra sommaren när solen och värmen bara fortsatte vecka efter vecka, blev det till slut utmattande att alltid vara ute i solen. Men oftast är ju svenska somrar nyckfulla och man får verkligen passa på att vara ute och njuta när solen skiner. Snart nog blir det regn och snålblåst igen.

Jag ska åka tåg upp till min syster i Ångermanland på min semester. Jag har inte åkt tåg så långt på många, många år. Men när jag åker ensam känns det ändå som ett bekvämt sätt att förflytta sig 90 mil norrut. Jag åker inte nattåg för jag inser att jag skulle förmodligen inte sova ändå och då har jag kastat bort en hel natt.

Så jag tänker göra min resa till en upplevelse, jag har köpt nya böcker, jag kan ha med mig min ipad och lite gott att mumsa på. Jag måste byta tåg i Stockholm, då har jag kommit halvvägs. Där har jag en timmes paus så jag kan passa på att käka lunch och röra på mej lite. Jag är framme vid 18-tiden så vi får ändå kvällen tillsammans.

Jag ser fram emot min resa och att få vara tillsammans med min syster. Det skiljer åtta år på oss så vi har verkligen funnit varann i vuxen ålder, när våra barn blivit stora, för det skiljer ju många år på dem också. När man är småbarnsförälder och bor så långt ifrån varann är det inte lika lätt att träffas. Men nu träffas vi så ofta det är möjligt. Det är så roligt!

Så även om pessimisten säger att efter midsommar så vänder det och blir mörkare, är vi ändå mitt i sommaren, juli börjar i morgon och jag ser fram emot en fortsatt skön sommar. En sommar med mycket sol och värme, men också regn för grödan. En sommar med lata dagar, god gemenskap och grillkvällar med vänner. En skön sommar!

Mitt liv på mitt sätt

Jag gjorde midsommarlunch tillsammans med mina föräldrar. De firade att det var 70 år sen de träffades. Mamma fnittrade när de berättade om sin första puss bakom en blommande rosenbuske. Nu är de 85 och 90 år men fortfarande kära i varann. Visst bråkar dom ibland, gnabbas och tjatar, men kärleken finns där. Det är fint att se.

När pappa var riktigt dålig för ett par år sen var mamma utom sig av oro. När han sen kom hem från sjukhuset igen så överöste hon honom med pussar i hela ansiktet. Om tre år firar de 70-årig bröllopsdag. Men när man är så gamla som de är, är ingenting självklart. Är detta vår sista midsommar? Får vi fira en jul till tillsammans? Vaknar jag i morgon? 

Jag kan tycka att det är en bra livsfilosofi. Att ta tillvara dagen för man vet inte om man har en morgondag. Att njuta av idag och inte tänka att det gör jag sen. För förr eller senare händer det att du inte kan göra det du väntat med. En dag är det för sent. Bättre att ångra det knäppa man gjort än att ångra allt man aldrig gjorde.

Jag lever mitt liv med den filosofin att ha det bra idag. Vissa är så rädda för att göra saker, äta det rätta, för man vill ha ett långt liv. Men till vilket pris? Jag vill inte ha ett långt liv om jag därmed måste försaka allt jag tycker om. Jag vill äta och dricka gott, jag vill sitta i solen, jag tackar nej till inbjudningar för att jag vill stanna hemma och slappa, jag tackar ja till annat som ger mej mölighet att träffa nya människor.

Jag är generös med det lilla jag har, även om jag också sparar både till pensionen och semestern. Man behöver ju inte vara tanklös bara för att man är en livsnjutare. Jag unnar mig saker och jag följer mina spontana infall. Så länge jag inte gör det på någon annans bekostnad så lever jag mitt liv på mitt sätt.

Jag och mina jämnåriga väninnor konstaterar att nu är man i den åldern att man bryr sig mindre om vad folk tycker och tänker. Jag kan stå för mina åsikter, för jag har tänkt ut dem själv och de stämmer överens med mina personliga värderingar och etik. Jag är helt enkelt trygg i mig själv. Det är en skön känsla.

För det har inte alltid varit så. Jag har fått jobba för att komma hit så jag kan inte vara annat än nöjd med hur jag hanterar livet. För självklart kommer det utmaningar och svårigheter nu och då, men jag tar mig an vad än som händer. Jag är nog ganska orädd och det har jag blivit genom allt jag fått gå igenom och klarat av.

När det värsta som kan hända redan har hänt så finns det ingen rädsla kvar. Kanske har jag blivit lite avtrubbad, definitivt är jag odramatisk och jag hetsar inte upp mej i första taget. Jag har perspektiv på vad som är viktigt och vad som betyder något. Jag lever mitt liv för det är bara mitt, inte någon annans.

Stress, teflonminne och afasi

Jag har varit väldigt upptagen hela helgen och i stort sett bara varit hemma och sovit. I morse fick jag en jättebra idé om kvällens text till bloggen. Jag var redan på språng så jag hann inte göra någon anteckning. Äh, jag kommer ihåg det, tänkte jag. Sådana tankar ska man aldrig tro på. Jag har försökt komma på vad det var under hela dagen och kvällen men det är puts väck. Teflonminne säger man visst. Inget fastnar...

Samma sak om man får matrester och slänger ner i en låda och lägger in i frysen. Det kommer jag ihåg vad det är i den, tänker man kavat. Det gör man inte. Sen försöker man förtvivlat få upp locket på den frysta burken för att försöka klura ut vad den innehåller. Men där ligger bara en formlös grå massa som är omöjlig att identifiera.

Igår satt jag hos min dotter på deras altan och käkade lunch och pratade om deras flaggstång och alla regler det finns om flaggans storlek, när den ska hissas och halas och att den inte får hamna på marken. Plötsligt kunde jag inte säga gryning. Jag öppnade munnen och ordet fanns i mitt huvud men ut kom bara några konstiga ljud. Jag tog sats och försökte igen men det var tvärstopp.

Nu är det så att min dotter läser till logoped och hon kunde trösta mig med att många drabbas av tillfällig afasi någon gång. Ingen anledning till oro, men jag fick lite panik. Ord som är min ”grej”. Mitt ordförråd är stort och jag pratar och skriver hela tiden. Men enligt logopeden så är tillfällig afasi mer vanlig hos personer med stort ordförråd. Vi har fler ord att hålla reda på, helt enkelt.

Jag kunde fortsätta prata som vanligt och efter en stund kunde jag även säga ordet gryning. Men det satte igång en massa tankar hos mej. Jag tänkte på alla som drabbats av stroke eller annat och fått omfattande afasi. Vilken frustration att ha alla ord på insidan men inte kunna få ut dem. 

Min blogg är min ventil, min psykolog, min terapeut och mitt sätt att bearbeta mina känslor, tankar och intryck. Jag gillar att formulera mig väl, jag försöker undvika stavfel så gott det går och jag har respekt för grammatiken. Att drabbas av afasi vore en mardröm. Men man vet aldrig vad livet ger och tar, så jag fortsätter att prata och skriva så länge jag kan. Förhoppningsvis hela livet.

Fira livet

Idag är det min födelsedag. Det är också två år och två dagar sedan min hjärtevän somnade in. Sedan dess har jag en ambivalent känsla till min födelsedag. Lusten att fira förtas av känslan av sorg och saknad. Samtigt vet jag med min logiska hjärna att han ville inget annat än att fira livet. Men hjärtat hänger inte riktigt med. Men jag jobbar på det och plötsligt händer det väl.

Första året efter hans död var jag tillsammans med hans barn med familjer. De ordnade grillfest i trädgården och vi fick vara tillsammans och prata. Jag tror det är min styrka. Att jag kan prata om döden och om honom. Jag bär inte allt inom mig utan jag bearbetar det med att prata, gråta, skratta och skriva. 

För det var alltid skratt och glädje med honom. Ända in i kaklet. Trots allt lidande och all smärta behöll han humöret och kämparglädjen uppe för det mesta. De sista dagarna kunde han inte prata men hans sista ord till mej får mej fortfarande att skratta högt. Nej, jag tänker inte berätta vad...

Att hedra hans minne är att fira livet. Själva födelsedagen är bara ett datum när man råkar födas, livet ska firas varje dag. Att man vaknar, kan kliva upp, kan gå på toa och kan äta själv. Klä på sig, köra bil, laga mat, ha ett bra jobb, njuta av blommorna och gräset, träden och fälten. Fåglarna och fågelsången. Allt vackert som finns runt omkring oss och alla fina människor som finns runt mig.

Jag är verkligen rik och välsignad när jag tänker på allt detta. För inget är självklart och inget kan krävas av livet. Det är som det är och vi har att hantera det som sker. Det spelar ingen roll om jag skriker mej hes att livet är orättvist, livet fortsätter ändå. En dag i taget. Det finns ingen rättvisa att begära och lidandet drabbar oss alla i olika former och styrkor.

Jag har bestämt mig för att inte ställa frågorna som inte kan besvaras. Inte fråga varför. Inte heller förbanna livet, för det är det enda jag har. Trots sorger och motgångar så är det mitt liv, mitt enda liv, och min uppgift är att ta hand om det på bästa sätt. Så mycket handlar om mitt eget ansvar och min inställning.

Ja men det är inte så lätt, säger du. Nej jag vet. Jag är inte så stark som du, säger du. Jag var inte heller stark men när man blir tvungen att ge upp eller ta fajten så väljer jag att slåss. Plötsligt kan livet vända. Jag vet. Så var det när jag träffade min hjärtevän. På förmiddagen gick jag en promenad i snöslask och hade ingen aning om att jag skulle träffa honom på kvällen.

Plötsligt satte han sig jämte mig, hans ögon fastnade i mina, vi pratade och skrattade i timmar och festen som pågick runt oss den bara försvann. Där fanns bara han och jag. Dagen efter sökte han upp mej på jobbet bara för att ge mej en kram och tacka för senast. På kvällen skickade han ett medelande att han ville vara mer än vänner. Allt hände i ett rasande tempo. 

Nu i efterhand känns det som om livet visste att det var bråttom. Vi hann med så mycket under våra få år tillsammans, så det känns som 10 gånger mer. Det är jag tacksam för även om jag kan önska att vi hade fått bli gamla tillsammans. Nu blev det inte så och att sitta och önska sådant leder ingenstans. Jag kan inte ändra på det som redan hänt.

Istället kan jag glädjas åt allt som hände då som var gott, och allt som händer nu som är fint och trevligt. Jag får tänka på den tid vi fick och jag har gjort fotoalbum från våra utlandsresor. De blir också fina minnen som jag plockar fram ofta. Och eftersom mitt liv inte är slut än, kan många fler goda saker ske. Plötsligt händer det.

A force of good

”Every person can be a force of good”

Ibland kan man tänka att det spelar väl ingen roll vad jag gör eller säger, min enda röst eller gärning märks ändå inte. Men en enda människa kan absolut göra skillnad. Var och en av oss kan vara en god kraft i det sammanhang där vi är. Att bemöta andra med vänlighet är något vi alla kan göra och det kan betyda oerhört mycket för just den personen.

Om man förutsätter att vi alla gör så gott vi kan så blir det lite lättare att se lite mildare på varandra. Även om vi tänker olika och presterar på helt olika nivåer så måste vi ändå tänka att alla gör sitt bästa. Visst finns det dumma människor, lata människor och en och annan rent ondskefulla människor, men i det stora hela är vi bara vanliga människor.

Om jag bemödar mig att försöka se det goda i andra, att uppmuntra dem och hjälpa till där jag kan, då blir jag en god kraft i mitt sammanhang. När vi blir fler och fler som gör så, kommer vi sprida den goda kraften vidare, som ringar på vattnet. Tillsammans skapar vi en varmare omgivning och det kommer att göra skillnad.

Även att vi är individer så gör vi en positiv förändring tillsammans genom en gemensam strävan att vara en god kraft i samhället. Bara att möta människor med ett öppet sinne, utan att vilja bedöma eller döma, gör stor skillnad för fortsättningen. Att inte låta mina förutfattade meningar ta över eller att mina egna värderingar är den allena rådande sanningen.

Allt handlar om kärlek till människor, till livet och till friheten. Det handlar om respekt för andras liv, beteende och val. Självklart ska vi inte acceptera att någon far illa på någon annans bekostnad, då måste man våga säga ifrån. Det är också en del i att vara en god kraft.

Att stå upp för de svaga, att hjälpa de hjälplösa, att gå i försvar för dem som blir förtryckta. Att våga se när någon blir illa behandlad, både barn och vuxna, och ha civilkurage att säga ifrån. Då kan man verkligen göra skillnad i en annan människas liv. En kraft som verkar för det goda.